Börjar känna mig som något av en författare

Börjar känna mig som något av en författare

2 mars, 2017 Av av Emma-Karin Rehnman
För några minuter sedan avslutade jag renskrivningen av kapitel ett. Det tog bara tre dagar, men är antagligen även det kortaste av kapitlena. Då är det ändå inte  kort, 7216 ord. Innan jag står med facit i hand ska jag nu göra en liten gissning: jag tror att kapitel fem eller kapitel nio kommer vara längst. Vi får se hur det verkligen är när allt är renskrivet!
 
Det hände någonting underligt när jag satt vid datorn och skrev rent igår. Jag fick ett sug efter att dela med mig och låta andra läsa det jag skrivit. Nu är det inte så att jag i vanliga fall skyr allt vad uppmärksamhet heter – tvärtom tycker jag om att få höra andras åsikter om det jag gör (kolla bara längst ned i dagens inlägg, wow). Att den längtan skulle komma just nu kändes dock lite udda, då jag inte är säker på om jag vill ha första kapitlet i den form det är just nu. Det har ungefär följande upplägg:
 
Inledning – kort flashback – uppladdning för scenen där första händelsen äger rum – ankomst till scenen – lång flashback – första händelsen – liten filosofisk bit. 
 
Och i princip ingen dialog. Det är mycket som är spännande med att gå tillbaka till vad jag skrev för ett halvår sedan, och dialogen är en av de sakerna, eftersom det jag skrivit de senaste veckorna består till väldigt stor del av dialog. Dels kan det nog vara ett tecken på att jag utvecklats som författare och blivit mer bekväm med att skriva samtal, och även att jag lärt känna karaktärerna så pass bra att jag kan låta dem tala. Samtidigt märker jag nu när jag går tillbaka till början, innan Sams karaktärsutveckling startar, att crescendot i andelen samtal passar in rätt fint med den utvecklingen. Men vi får se hur jag gör med allt det där.
 
Det är iallafall jättehäftigt att gå tillbaka in i kapitel ett, och se hur saker där hänger ihop med saker som händer i slutet. Allt Sam är rädd för i början, och hur hon är när jag avslutade alltihopa i måndags. 
 
Om ni nu undrar hur jag håller reda på allt som händer så kan ni gärna dela med er om ni har någon smidig lösning – jag undrar nämligen detsamma. Just nu kör jag på post-its som jag trycker dit i skrivböckerna om jag kommer på någonting som jag måste kolla upp eller koppla samman. 
 
Här upptäckte jag till exempel att jag kan göra en referens till en plats de besöker i ett senare kapitel, men har glömt bort vad jag kallade platsen. Badgropen?
 
Problemet med det här systemet är att jag på något vis måste få ut lapparna ur skrivböckerna och länka samman dem på något vis – kanske genom att ta kopior och fästa i flera kapitel på samma gång, eftersom somliga (som den ovan) är kopplade till mer en än händelse… Det hjälper ju inte att mina klisterlappar är väldigt gamla och klistrar dåligt heller.
 
Men, vilka icke-problem jag har! Det här är jätteroligt, låt mig inte intala någon något annat.
 
Mitt i all uppståndelse (jag har jobbat otroligt mycket i veckan – det blir många musikalbesök i London i sommar) gick jag dessutom och blev publicerad i tidningen igen. Här kan ni läsa, sidan sju! Det roligaste den här gången var faktiskt inte själva tryckningen, utan en reaktion som kom på kvällen.
 
 
Blev riktigt rörd och var tvungen att samla mig en liten stund för att försöka få ihop ett vettigt tack. Det är något jag måste jobba på – snabba och passande svar på beröm och kritik, utöver “tack, tack så mycket, det kändes roligt”. 
 
I morgon träffar jag ett kompisgäng i Linköping, av alla ställen. Kanske får datorn följa med, så kan jag renskriva lite på tåget…
 
/E-K
 
 
 
 
 
0