19:e juli – Hemligheten bakom hur en West End-show funkar
Dag 6 blev en dag av häftiga möten och trevliga överraskningar. Eftersom jag skulle börja jobba vid 16 blev det ingen föreställning innan jobbet i dag, utan jag begav mig direkt ut på promenad.
Engelsmännen snålar inte in när det gäller kyrkorna. Den här ligger längs Victoria Street, där man även kan hitta…
… Victoria Palace Theatre, som just nu är under renovering för att i slutet av november slå upp portarna för Hamilton.
Bara 143 dagar kvar!
Därifrån gick jag norrut mot ett bestämt mål, och passerade då återigen min gamla polare drottningen. Det var vaktbyte på gång, men jag stannade bara tillräckligt länge för att se en blåsorkester marschera förbi.
På min väg mot denna bestämda adress passerade jag många spännande saker, och någon gav mig ett paket te.
Och nu bör de flesta kunna gissa vart jag var på väg.
221B Baker Street! Det var full folkstorm där, så jag stannade bara i ett par minuter, men rätt coolt ändå.
Därifrån satte jag mig på tunnelbanan, återigen med ett speciellt ställe i sikte. Förresten, visste ni att man kan använda sitt bankkort som tunnelbanekort nu för tiden? Mitt nya bankkort har så kallad “contactless payment”, vilket är jättekonstigt eftersom det går ut på att man lägger kortet mot kortautomaten där man vill betala, så går det på några sekunder. Det kan man alltså även göra i tunnelbanan, som ett Oystercard vid spärrarna, så dras pengarna direkt. Framtiden!
Tågstationen Paddington, som är ett väldigt stort ställe. Jag var förstås på jakt efter en väldigt speciell liten individ…
Björnen Paddington! Han står staty vid spår 1, och eftersom han skapare dog i slutet av juni hade folk lämnat lite grejer. (Där fanns även ett brev som tackade för alla hälsningar, så jag skulle tro att de har flyttat det mesta.)
Han finns även på en bänk i närheten, så vi åt lunch ihop, han och jag.
Sedan mot nästa station – jag tycker om att de lämnar små meddelanden vid spärrarna.
Vid King’s Cross var det någon som var uppspelt över Game of Thrones.
Det är väl inte jättesvårt att gissa varför jag var vid King’s Cross…
Nu är jag en lycklig nörd med ett par Hufflepuff-strumpor i resväskan!
Jag tittade förbi Hamleys också, men det är faktiskt roligare när man är liten. Fast lite kul var det!
En meal deal vid Picadilly Circus senare bar det av mot jobbet!
Sceningången vid Prince Edward – på skylten står det STAGE ENTRANCE // The World’ Greatest Artists have passed and will pass through these doors.
Vi började med att springa runt bakom, under och ovanför scenen i alla möjliga och omöjliga små skrymslen och korridorer. Samtidigt höll de på att repetera nere på scenen, och när de var klara skulle kulissen bakom dem bort, det vill säga att den skulle hissas upp i taket. Gissa vem som fick göra det? Undertecknad, med rep, block och talja! Det kallas för att “flyga”, och när jag fått upp kulissen (som föreställde palatset) sa den flygansvarige “now you’ve flown on a West End stage”. Det var värt hela resan bara för det, helt ärligt…
Därefter ner på scenen för att testa alla lampor, strålkastare, projektorer, rigga pyroteknik och kolla att inga lampor gjorde som de själva ville. Det är så extremt många ljusgrejer som händer i den showen, så det är ett viktigt jobb.
Väl färdiga med det blev det chill i personalrummet, en smörgås och kanske en Oreo-donut…
Under showen satt jag i ljusbåset högst upp och längst bak, där de dels sköter hela ljussystemet och dels styr sina “follow spots”, alltså de ljuskäglor som följer efter karaktärerna på scenen. Jag fick ett headset så att jag kunde höra dels vad som hände i showen, och dels så att jag kunde följa med i hur en West End show verkligen fungerar.
Aladdin spelas på West Ends fjärde största teater, och är en fullkomligt enorm produktion med massor av kulisser, kostymer (numret “Prince Ali” har över 300 kostymbyten) och rekvisita. Allt måste in och ut på scenen i exakt rätt ögonblick, och ska timas med den över 480 ljuscuerna som finns inprogrammerade i datorn uppe i ljusbåset.
Det görs genom att en person ropar ut i headseten vad nästa cue är. Ljuscuerna kallas för LX (för electrics), och sedan sitt nummer, och sakerna på scenen kallas föe lite olika saker beroende på vad som ska flyttas på, exempelvis ‘flight’ för stora kulisser, ‘automation’ för mindre och ibland specifika saker som ‘genie’ eller ‘tiger’. Det låter ungefär såhär i headsetet:
“LX 304, automation 42, stand by. Go. LX 305. Go. LX 305.5, stand by. Go.”
Och varje gång de säger “go” händer något på scenen.
Människorna i ljusbåset var hur underbara som helst, matade mig med te och kakor och ville gärna höra om Sverige och vad jag planerade att göra i London. Underbara till den grad att en av dem fixade något helt otroligt som jag ska få göra i morgon. Vad det är får ni veta då, men det involverar naturligtvis en musikal…
På språng i Prince Edwards trånga små utrymmen. I morgon jobbar jag på scenen!
/E-K
0