Lucka #5 – Det svåraste val jag gjort i livet
(Det här är en del i Johanna Kajsons julkalender)
Dagens tema blev en tankeställare. Jag har haft en utomordentligt trygg och stabil uppväxt, där jag inte direkt behövde ta några svåra val (inga större sådana, åtminstone) och jag har inte varit hemifrån tillräckligt länge för att ha hunnit ställas inför något som inte kan lösas genom att ringa hem och fråga om råd.
Så, några otroligt svåra val har jag inte direkt att skriva om – inga som involverar liv och död eller krossade hjärtan. Jag har tagit stora val, som utbildning och att skriva en bok och att flytta hemifrån, men de har känts naturliga och roliga.
Dagens lucka handlar inte om den klassiska sortens A-eller-B-val, utan ett val som jag gjort under lång tid och som jag fortfarande gör. Det finns inget tydligt vägskäl där jag måste gå åt ena eller andra hållet, men det är likväl ett val.
Varning för cheesy innehåll. Tänker inte be om ursäkt för det (för allt är sant), men en varning likväl…
Det här är den första bild jag har på mig och Eskil efter att vi blev ihop – tagen nästan två månader in i förhållandet eftersom vi var lite halvanonyma där i början. Om någon hade frågat mig innan jag gick in i ett förhållande om vad som skulle vara svårast, så hade jag nog svarat något om närhet fysiskt och psykiskt. Jag trivdes så bra ensam och var inte överdrivet förtjust i att folk tog i mig, så det verkade jobbigast.
Där hade jag dock tvärfel. Redan från första riktigt långa kramen var jag såld på närheten, och förvånar fortfarande mig själv genom att vilja dela täcke och att jag är så needy fysiskt.
Också redan från första början upptäckte jag att det var något annat som var mycket, mycket svårare. Jag är en av naturen känslig person, med hög empati och ett aktivt detaljseende. Ofta en tillgång, men i ett nära förhållande blev det mest jobbigt.
Det går att läsa in alldeles för mycket i varenda ord någon säger, varenda grej de gör och meddelande de skriver (eller inte skriver). En vana som ändras något, en ton som blir lite tröttare eller en smiley som trillar bort. Om man ständigt är medveten om alla de små sakerna hos andra, och dessutom är en lite osäker person, blir analysen ofta negativ. Har han tröttnat på mig? Älskar han mig verkligen? (Bara för att man är observant behöver man inte vara rationell… Eller intelligent.)
Att våga se alla de bra sakerna, att tänka rationellt kring småsaker och att lyfta saker som oroar mig till samtal, det har varit en lång process. Att faktiskt, på riktigt tro att någon sätter mig först och inte kommer bli avlägsen och tröttna på mig, det var ett svårt val. Man gör sig själv känslomässigt sårbar, och det är läskigt. Men så, så värt det.
I synk. Nästan alltid, utom möjligtvis när vi är hungriga.
/E-K