Lucka #22 – Personer jag valt att ha kvar i mitt liv

Lucka #22 – Personer jag valt att ha kvar i mitt liv

22 december, 2018 0 av Emma-Karin Rehnman

(Det här är en del i Johanna Kajsons julkalender)

Ja! Hurra! Nu får jag skriva om alla fantastiska människor i mitt liv och hur mycket jag uppskattar dem… Men en tjock textmassa med massor av kärleksfulla adjektiv är inte jätterolig att läsa, så jag tänker att vi ska utgå från ett dokument där jag i princip har dokumenterat mitt sociala nätverk så som det sett ut de senaste 2,5 åren…

Författarens tack! Det ni kommer läsa här nedanför är alltså saxat ur slutorden från Alla dör i slutet

Mina föräldrar, som alltid har gett mig
utrymme att undersöka världen och min plats i den. All
min kärlek till er, mamma och pappa, alltid!

Mamma och pappa måste alltid komma först, eller hur? Jag har haft tur som fått sådana fantastiska föräldrar, som trots motvind gett mig och mina syskon den absolut tryggaste uppväxt barn kan ha. Jag tror på fullaste allvar att det är få barn i hela världen som haft det så bra som jag har haft, och det är nästan helt tack vare mamma och pappa. När min storebror föddes var pappa 22 och mamma 24 år – inte mycket äldre än vad jag är nu. Totalt vansinne kan man tycka, men jag minns även de där första åren i en trea i Umeå, där vi åt korv och klistrade löv på papper med lim kokt på mjöl och vatten, som väldigt fina. För att inte tala om de snart 20 år som följt sedan dess – jag har ju åkt hem ett par gånger i månaden hela hösten, och det säger något i sig…

Mina syskon, Alexander, Ester och Edith, som
delat allt i denna mycket trygga och trevliga uppväxt
med mig, bra som dåligt.

Vad kan man säga om sina syskon, annat än att de blir bästa vänner man inte väljer själv? Vi har lite olika relationer till varandra, jag och mina tre syskon, men jag skulle inte ändra på någon av dem. (Varken relationerna eller syskonen…)

Farmor och farfar, som alltid haft en öppen dörr,
kaffet varmt och äventyren runt hörnet, och även till
mormor och morfar.

En lite rolig sak om universums påhittighet – mina föräldrar växte upp tvåhundra meter ifrån varandra, men träffades inte förrän de gick på gymnasiet. Så jag har far- och morföräldrar så gott som på samma gata! Under åren har jag förstått vilket privilegium det är att få tillbringa så mycket tid med sina föräldrars föräldrar. Inte bara att de är i livet och unga nog att ha kunnat hålla jämna steg med sina barnbarn i så många år, utan även att de har bott i samma stadsdel, en kort cykeltur bort. Jag har fått lära mig så mycket av dem, och fått tillgång till så många roliga och spännande platser och saker. 

Maja, Magdalena, Jenny, Alice och Filippa, mina
partners in crime och ständiga följeslagare. Vad hade jag
gjort utan er?

När jag säger “mina vänner” är de här fem de som omedelbart ploppar upp i huvudet – mitt tjejgäng, nu för tiden utspridda över hela planeten men ändå alltid en snap eller ett sms bort. Bättre vänner hittar man inte någonstans!

Eskil, som får mig att nå högre än jag trodde var
möjligt, men också tar ner mig på jorden ibland och
påminner mig om att äta och sova. Även till Mathilde,
och till Johan, Kalle, Zain, Dennis, Vedran, Alex och
Elias – utan er hade den här boken varit färdig ett halvår
tidigare, men den hade inte varit hälften så bra…

Eskil, min bästa vän och partner, som jag är så oerhört glad över att få ha i mitt liv. Ett gäng vänner som gjorde stor skillnad för mig under gymnasietiden och därefter.

Och dessvärre är det ju så, att även om jag väljer att ha kvar alla dessa fantastiska människor i mitt liv, så är det inte säkert att de stannar. När jag såg alla mina grabbar uppklädda i kostym på studentdagen kunde jag inte föreställa mig att nästa gång de plockade fram kostymerna skulle vara för att begrava en av oss. Men så blev det, och nu får jag välja att ha kvar honom i mitt liv genom att minnas och berätta. 

Listan fortsätter, både över författarens tack och över fantastiska människor jag har i mitt liv! Mitt gamla teatergäng, släktingar jag inte fick plats att nämna vid namn, klasskompisar, lärare, orkesterbuddies, familjevänner… Och ni ska veta att jag brukar kasta ett öga på min bloggstatistik ibland, och jag blir glad för varenda pinne. Tack för att jag får ha alla er i mitt liv, om än bara som en sidvisning!

/E-K