This beat is a chemical

This beat is a chemical

9 februari, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

Jag har varit på konsert! Äntligen, måste jag säga, för senast var Imagine Dragons i april förra året. Då slogs jag av insikten att jag har sett så gott som alla mina favoritband live nu (några är kvar, men ett par av dem turnerar bara i USA, och de andra är faktiskt inplanerade under våren), så de börjar gå på repeat.

Inget fel med det – faktiskt är det lite roligt att veta vad man har att förvänta sig, och jag kan ta det lite lugnare och njuta mer av musiken. Sen är det ju så himla kul att se hur även musiker jag tycker är helt fantastiska utvecklas sceniskt och musikaliskt. Och eftersom jag samlar på t-shirts från spelningar så får jag ju tillfälle att visa upp att jag var där senast!

Den här gången var det Twenty One Pilots som var tillbaka i Sverige – senast var i oktober 2016, och den spelningen finns dokumenterad i ett långt blogginlägg. Den spelningen var betydligt mer känslosam för mig, men så var jag också mindre stabil i mitt mående då än nu. I går kväll hade jag mest jätteroligt, med massor av sådana där rusiga gåshuds-inducerade lyckokemikalier rusande i kroppen från det första bastunga ackordet.

Det här är kortvarianten, om man inte vill titta på massor av oredigerade bilder. Sjuk energi i hela Globen, och riktigt bra musik!

Den lite längre varianten börjar redan på fredagsmorgonen…

Det här är den Emma-Karin som gick till sitt roliga jobb på morgonen. Det är jätteviktigt för mig att försöka vara en förebild för barnen jag jobbar med, och kanske lite extra för de tjejer jag har som redan funderar mycket på utseende och att passa in. Så jag försöker klä mig på lite olika sätt, visa att det viktiga är att man själv trivs bra i det. Men under den prydligt knäppta skjortan…

Döljdes hela tiden det emo-barn jag i själ och hjärta är… Typ. Men jag kände mig inte helt bekväm med att ha en t-shirt med personer med rånarluvor på inför barnen.

Jag kör på tekniken att köpa sittplatsbiljetter när det finns – det är roligt att stå och dansa och komma riktigt nära, men det finns många fördelar med att sitta ned (särskilt när man jobbat åtta timmar). En av dem är att man inte måste vara där så tidigt, så jag och Eskil hann äta en varm smörgås innan.

På plats på min (riktigt bra) sittplats, med en nyinhandlad t-shirt i knäet.

Förband – The Regrettes. De hade härlig energi, men dessvärre gick det inte att höra ett ord de sjöng… Oklart om felet var deras eller ljudteknikerna.

Huvudnumret gör entre med facklor och en brinnande, svävande skrotbil!

Det var en häftig scen som förändrades mycket under showen – stora skärmar där de gjorde häftiga grejer genom att mixa livefilmer med effekter och annat material, plattformar och ljusarmaturer som höjdes och sänktes, pyro och mycket annat.

En liten historia i fyra steg – en mössa ute på äventyr på film, mössan dyker upp på scen, mössan får vara scendekor, mössans ägare tar på sig den och sjunger en sång. “Here’s my friend” sa han när han plockade ner den från linan och tog på sig den.

Ukulele, solglasögon och blomsterskjorta fram!

Jag är lite förtjust i estetiken med en ensam musiker i en spotlight…

Hopp och skutt! Älskar när det är så mycket energi i lokalen att artisterna bara flyger runt över scenen – de här grabbarna är duktiga på volter, att flytta sig i arenan och byta kläder. Jättekul att titta på!

Klättra på publiken och slå volter från ett piano är bra exempel på sånt som får åhörarna att hålla sig på tårna!

Sen så kan man smälta allas hjärtan genom att trummisen, som aldrig brukar prata på scen, går fram till micken och säger “Tack för att ni… Tack för att ni kom till konserten”. På riktigt bra svenska, dessutom!

Lite diverse – rånarluvor, min favorit Car Radio och lite annat som fastnade på bild.

Konfetti, pyroteknik och en kärleksförklaring till publiken, så var hela kalaset slut!

Om ni vill få en känsla av vad vi lyssnade på har jag klistrat in tre favoriter som spelades igår här nedanför:

Ha det bra!

/E-K