Tidsresenärens hustru – en litterär kärlek med tiden som motståndare

Tidsresenärens hustru – en litterär kärlek med tiden som motståndare

12 mars, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

Bokbytarbord på jobbet. Jag ska byta bort Den underjordiska järnvägen, och söker av de böcker som mina kollegor lagt dit. Främst deckare, någon kioskromans, en fackbok. En av titlarna väcker ett mycket avlägset minne till liv – ett inlägg på Facebook för länge sedan, en bekant som skrev gillande om den här boken (eller var det om filmen?). Tidsresenärens hustru blir utbytt och får lämna bordet i den tygkasse jag tagit med mig enbart i syfte att transportera böcker.

Ibland har man otrolig tur. Hur många tillfälligheter ledde upp till att jag skulle få just den här boken i min ägo, komplett med ett pocket shop-bokmärke? Om man är lagd åt det hållet skulle man kunna fundera på ödet. Var det förutbestämt att jag skulle komma över Tidsresenärens hustru, och därmed den största litterära kärlek jag hittills upplevt – i dubbel bemärkelse? Är livet ett tåg som följer definierade spår, och är vi bara passagerare som inte kan påverka händelsernas utveckling åt något annat håll än vad som redan är bestämt?

Sådana är i alla fall premisserna i Tidsresenärens hustru, skriven av Audrey Niffenegger. Henry DeTamble, bibliotekarie, punkälskare och son till två musiker, lider av en genetisk sjukdom som bäst kan beskrivas som epileptiskt inducerade tidsresor. Han kan, helt spontant men oftare om han är stressad, trött eller upprörd, resa i tiden. Oftare bakåt än framåt, och oftast inom tidsspannet för sin egen existens. I ena stunden ligger han och försöker somna bredvid sin hustru år 2001, i nästa ligger han spritt språngande naken i en gränd i en annan stad, år 1974. Eller 1990. Eller 2005. Då gäller det för Henry att tigga till sig eller (som han oftast gör) stjäla kläder och försöka överleva tills han transporteras tillbaka till nutid. Det kan dröja sekunder, dagar eller veckor. Ibland stöter han på en yngre eller äldre variant av sig själv, och slår knut på sin egen tidslinje.

I nutiden finns Clare Abshire. Hon lever sitt liv i en ordnad följd, växer upp i en välbärgad familj och blir så småningom konstnär och skapar främst i olika typer av papper. Första gången hon träffar Henry är hon 6 år gammal, och han är 36. Han dyker upp, naken och utmattad, i gläntan bredvid hennes hus och övertalar henne att ge honom en handduk att skyla sig med. Henry kommer från en tid där de båda är gifta, och under hela Clares uppväxt kommer han dyka upp som gubben i lådan och bli hennes bästa vän och största hemlighet.

Clare har alltså känt Henry i hela sitt liv när han träffar henne för första gången på biblioteket där han jobbar, vid 27 års ålder. Där tar deras liv tillsammans avstamp på riktigt – de dejtar, älskar, har parmiddagar med Clares vänner och hälsar på hennes familj över julen. Då och då försvinner Henry, och Clare får vänta och hoppas att han inte är allt för sönderslagen när han kommer tillbaka.

Under bokens gång går de igenom sådant som vanliga par gör – husköp, ofrivillig barnlöshet, ett alltför pompöst giftermål anordnat av Clares förmögna föräldrar. Samtidigt kämpar de med Henrys sjukdom, märgslitande saknad och det faktum att de lever sitt förhållande i olika ordning. När Henry träffar Clare första gången har hon mängder av minnen av honom från sin barndom, händelser som ännu ligger i hans framtid. När han möter henne under barndom och tonår får han konstant bita sig i tungan (och misslyckas ändå ibland) för att inte avslöja saker om deras gemensamma framtid. För vad de än gör, går ingenting att ändra på.

Hanterandet av tid i Tidsresenärens hustru är fascinerande, konkret och oförlåtande. Allting händer på exakt ett sätt – den vetskap Henry har om framtiden är fast, på gott och ont. Tiden och dess händelser är fixerade – som när en ung Clare skissar en teckning av honom i gläntan och håller på att skriva dit ett datum i hörnet. Henry, som har teckningen hängandes på väggen hemma i nutiden, påpekar att den inte har något datum, och som ett experiment skriver Clare dit det ändå. När Henry kommer hem till sin egen tid studerar han tavlan igen – inget datum. Han frågar den äldre Clare, som lite skamset medger att hon blev rädd att hon skulle förstöra något och suddade ut datumet. Ingenting går att ändra på.

Romanen har ett vackert, rättframt språk, och berättar ömsom ur Henrys perspektiv, ömsom ur Clares. För att hjälpa läsaren navigera i den trassliga tidslinje de båda delar anges datum, år och de närvarande karaktärernas åldrar inför varje ny scen. Till en början är berättartekniken lite svårförstådd, men efter några turer fram och tillbaka i tiden är läsare med på banan – det hjälper att man för det mesta kan ha Clares tidslinje som ledstång, även när Henry hoppar fram och tillbaka.

Även om Tidsresenärens hustru har en fantastisk, för mig helt ny, berättarteknik så är det framför allt en kärlekshistoria, och det är den vackraste kärlekshistoria jag någonsin läst. Clares och Henrys förhållande är jordnära, realistiskt, konstigt och personligt. Ömheten mellan dem, kärleken när Henry lagar mat åt Clare (vilket han alltid gör, eftersom hon är en usel kock), oron när hon för första gången bryter samman i hans närvaro. Clare som tar en omöjlig man till make och älskar honom i alla de former han tar – äldre och yngre, när han vägrar ge svar om saker som händer i framtiden och när han råkar försäga sig och avslöjar något riktigt hemskt.

Precis som all god litteratur i mitt tycke bör göra, så ställer Tidsresenärens hustru några viktiga frågor. Den provocerar och utmanar – som när Clare fyller 18 och Henry dyker upp i gläntan över 40 år gammal. Han vet att de har sex för första gången på hennes 18-årsdag, och så blir det. Vad tycker jag som läsare om det? Är det åldersgapet okej när Henrys liv nu är så tilltrasslat som det är? De är ju gifta i en annan tid, där han bara är åtta år äldre. Både Henry och Clare formas av ett öde som inte är särskilt vänligt mot dem – Henry är expert på stölder och inbrott, drar sig inte för att använda våld och försöker stup i ett hantera sin stökiga tillvaro med alkohol och diverse andra droger. Hur långt får ändamålen helga medlen?

Henry och Clares vanliga liv med punkkonserter, sex, sjuka föräldrar och joggingturer, överskuggas ständigt av en hemsk sjukdom. Det gör ont i läsaren att se Henry åldras så snabbt när det blir allt mer uppenbart att han inte kommer bli botad.

Bokens kärna är ett extremt verklighetstroget förhållande mellan två människor som stiger rakt in i läsarens hjärta och bygger bo där. De växer för varje sida, blir mer mänskliga för varje misstag de gör och öm kärlekshandling de utför. Kring detta lindar författaren skickligt ett nät av spänning. Tidsresandet skapar ett pussel för läsaren att lösa, en mängd “aha”-upplevelser när scener som tidigare i boken verkat udda får sin kontext och rimliga förklaring.

Det sliter i bröstkorgen på mig när jag närmar mig slutet. Jag försöker ignorera de hemska scener som inte fått sin förklaring än, som jag vet måste vävas in i Clares och Henrys liv med ödesdigra konsekvenser. Efter att vi, läsaren tillsammans med karaktärerna, har rasat djupare och djupare ned i ett hjärtknipande människoöde, kommer en vändning som öppnar alla tårkanalerna och reducerar mig till en snyftande liten boll där jag ligger i sängen. Åh, vad livet är bitterljuvt.

Mest av allt gör det ont för att jag inte vill att den här berättelsen ska ta slut. Nu är det ju dock så oändligt sorgligt att ingenting får vara under mer än sin bestämda tid. Även om hela mitt väsen skriker i protest ju närmare slutet vi kommer så skulle jag inte ändra på en enda sak i den här berättelsen. Allt som händer är menat att hända. Inget går att ändra på.

Tack, Audrey Niffenegger, för den stora litterära kärlek du skänkt denna världen och mig. Tack för Henry DeTamble och Clare Abshire.

/E-K

Fakta om Tidsresenärens hustru:

  • Originalets titel: The Time Traveler’s Wife
  • Publicerad första gången 2003
  • Utgiven första gången i Sverige 2005, av Bra Böcker AB
  • Min utgåva, den ni ser på bild längst upp, publicerades av Bonnier Pocket 2011
  • Boken filmatiserades 2009