Blomstertid och tankestormar

Blomstertid och tankestormar

Hej, sommaren! Jag tog ut en semesterdag i går och har varit i Västerås sedan i tisdags kväll, men nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem till mitt källarhål. Svalt, om inte annat!

Så här såg jag ut i går, när det firades student i Västerås. Flera av mina teaterkompisar och några andra vänner blev klara med gymnasiet, och totalt hann jag med fem firanden. Bilderna på mig här ovan tog syrran…

…den här syrran, alltså. (Gör man dumma grejer hamnar man på bloggen – det gäller även selfies.)

Så många underbara människor jag fick träffa i går, om än bara korta stunder. Tubafanfar, kramas, äta en tallrik studentbuffé, dra vidare var ungefär vad vi hann med på varje ställe – men roligt var det! Och jag hann ju hänga lite mer med de vänner som jag turnerade tillsammans med. Nu börjar folk på allvar spridas för vinden, och vem vet när vi är så här många samlade i samma stad igen? Med så talangfulla människor är det ju oundvikligt att de hamnar på de ställen där världen bäst behöver dem. De ställena hade gärna fått ligga närmare mig ibland…

Jag har funderat mycket på två olika saker de senaste dagarna. Den ena är naturligtvis hur mitt eget liv såg ut vid den här tiden förra året. Det känns så otroligt länge sedan, men det var det inte. På lördag är det exakt ett år sedan jag tog studenten, och då visste jag inte att jag skulle till SVT, visste inte att jag skulle flytta till Stockholm.

Själva studentdagen blir jag fortfarande alldeles varm när jag tänker på, för det var så oerhört roligt. En hel dag där folk firade och var glada, och jag fick träffa nästan alla människor jag älskar och allt var så somrigt och härligt och fint. Jag hoppas att ni som tog studenten i går hade minst lika roligt!

När jag klev av tåget i Västerås i tisdags började Senioritis av Dylan Owen spela i mina hörlurar. Jag minns att jag lyssnade på den i bilen kvällen innan studenten, när jag hade skjutsat hem Eskil och var på väg hem för att fixa det allra sista innan den stora dagen. Det är en fin, lite vemodig låt om att just ta studenten och lämna vissa saker bakom sig, och den bilfärden hem har etsat sig in i mig som en helt egen känsla.

För ett år sedan var jag en väldigt stressad, men väldigt glad människa. Jag hade släppt saker som jag släpat på i många år, men sökte efter nytt att fylla hålen efter dem med. Lite förstörd av skolstress, och på jakt efter något att göra av mig själv.

Det leder mig in på den andra saken jag funderat på, och lite otippat så ska vi tillbaka till höstterminen i trean på gymnasiet, när vi hade varit på SACO-mässan i Stockholm och satt på bussen hem. Jag och några till pratade med vår kemilärare och fick veta hur det kom sig att hon blev kemilärare, och det visade sig att det bara hade varit en lång serie av chanser, tillfälligheter, omständigheter och ren slump som hade lett henne till där hon var just då. En axelryckning här, en slumpmässigt vald kurs där.

Ju mer jag funderade på det, desto mer insåg jag att hennes historia återspeglades i nästan varenda vuxen människa jag känner. De flesta bara råkade hamna där de hamnade – nästan ingen tycktes följa en utstakad väg, utan livet bara hände. Mina föräldrar flyttade till Umeå mer eller mindre över en natt för att mamma kom in på reservplats på läkarlinjen där. Bara en sån sak, liksom.

I och med mitt beslut att stanna i Stockholm känner jag att mitt liv också börjar snurra iväg och leva sitt eget liv (hehe). Precis som mina släktingar, lärare och kollegor kommer jag i framtiden kunna berätta för någon osnuten nittonåring att “jag råkade hamna här, och det ledde till att allt det här råkade hända, och här hamnade jag just nu”. Jag fick en otippad praktikplats på SVT, och det ledde till att jag letade jobb i Stockholm efteråt, vilket ledde till att jag hittade ett sjukt oväntat fritidsledarjobb som jag älskade så mycket att jag blev kvar där längre.

Jag finner ett stort lugn i att leva ett liv där jag följer stormarna som de kommer.

Men jag följer min filosofi om att säga ja till tokiga upptåg – jag bröt av studentfirandena i går för att vara med i radio. Reportern på bilden ovan hade sin sista dag på P4 Västmanland i går, och han spelade tuba som ung, något han pratat mycket om i radio. Jag blev ditbjuden för att överraska honom i livesändning med en tubafanfar, och det var så roligt!

I dag har jag haft ett betydligt lugnare 6:e juni-firande än förra året, när jag ledde Västerås Stads firande för 12 000 pers… Men att spela med en musikkår i Haraker är inte fy skam det heller!

Mu på er, vi hörs.

/E-K