Orden – En novell.

Det här var vad jag lyckades skriva ned i kväll, och det känns att mina novellkunskaper är ur fas… Vet inte hur nöjd jag är med den här, och hur länge den får ligga kvar, men jag gillar idén bakom. Läs på egen risk, det förekommer både det ena och det andra!

/E-K

OBS! Den som mår dåligt av att läsa om psykisk ohälsa, självskadebeteenden m.m. bör vara på sin vakt. Det förekommer inga grafiska skildringar, men temat kretsar kring saker som dessa.

 

 

Orden – En novell av Emma-Karin Rehnman

 

Supportgrupp. Mina fingrar sliter och drar i tyget på min tunna jacka, de tvinnar det mellan sig och försöker förgäves riva upp hål. Jag kommer se värst ut av alla. De kommer stirra på mig. Jag skyndar igenom väntrummet, mot den vita dörren jag har fått utpekad för mig. Alla andra kommer vara mycket värre däran. De kommer tycka att jag bara vill ha uppmärksamhet. Det kommer bara vara tjejer där inne, de kommer tycka jag är skitskum. Utan att kasta en blick på mina händer trycker jag ned dörrhandtaget och stiger in i rummet, där ett tiotal stolar står placerade i en cirkel.

På varje stol sitter det en person. Vad jag kan avgöra så är det något fler kvinnor än män, och många av ett annat kön, men än så länge kan jag inte säga säkert. Däremot har alla ansiktena vända ned i sina telefoner, och de flesta bär heltäckande kläder. Jag stoppar ned händerna i jackfickorna och står kvar, står och gungar på hälarna tills jag inser att jag måste lyfta fram en stol från högen längst bak. När jag har ställt ned den i cirkeln drar jag snabbt undan händerna, men inte tillräckligt snabbt för att undgå en lång blick från killen till höger om mig.

En underbart vacker kvinna med rött hår och ögon lika mörka som hennes hud sätter sig i cirkeln och håller ett väl inövat välkomsttal, men trots att inga skärmar längre syns till så verkar ingens fokus ligga på henne. Om jag tittar riktigt noga på hennes armar och hals så kan jag ana gamla ord under hennes nya, men jag har svårt att tyda dem. Kanske bort. Eller kort. Hon är rätt kort.

Jag är varken bäst eller värst här inne. En ung tjej mitt emot mig har riv bort i illröda bokstäver tvärs över pannan. Hon har försökt sminka över det, men runt bokstäverna bär hennes hud spår efter naglar. Killen bredvid mig har som nästan enda person i gruppen bara armar, och ordet ensam i pyttesmå bokstäver från handlederna upp till armbågarna. De är illröda, men han verkar knappt berörd av dem.

En av deltagarna har stora kompresser fästa i ansikte och armar, och ingen vågar titta åt det hållet. Inte ens kvinnan med de bleknade orden, som fortfarande pratar på om mod och öppenhet. Vi har alla försökt dölja våra ord med plåster, bandage, vantar och halsdukar, men de dyker bara upp på fler ställen. Det blir en fråga om tur, men förr eller senare kommer de skrivas över ansiktet eller halsen. Det enda som funkar är huvtröjor, jackor och mjukisbyxor, som täcker det allra mesta av kroppen. Men sådana där plåster… De som bär sådana har gjort vad vi alla funderar på, men som väldigt få är desperata nog att göra.

Fyrtiofem plågsamma minuter senare är jag på väg ut, med händerna djupt nedstuckna i fickorna, tyst svärandes på att jag aldrig mer ska gå på ett supportmöte. Jag hinner ända till sjukhusets ytterdörr innan någon hugger tag i min arm, och rörelsen får mig att instinktivt dra upp handen ur jackfickan. Det är killen som satt bredvid mig, men nu har han dragit på sig en tjocktröja, så att orden inte syns. Så att han ser normal ut. Han grabbar tag i min hand och synar den, och trots att jag försöker kämpa emot släpper han inte.

”Har du försökt?” frågar han, och det är något desperat i hans tonfall.

”Försökt vad?”

”Bränna bort dem!” Killen trycker upp min handrygg mot mitt ansikte, så att jag omöjligt kan undgå att se de eksem-liknande bokstäverna. Bränn. Ordet gör mig fysiskt illamående.

”Vad fan har du med det att göra?” muttrar jag och drar undan handen. Den här gången släpper han, och hans händer lämnar varma avtryck på min.

”Allt”, ropar han efter mig när jag går. ”Jag har allt med det att göra!”

Jävla knäppgök. Av någon anledning verkar varenda jävel med skruvade ord tro att de har någon slags rätt till mina. Bränn, psykfall, lätt. Det sista dök upp förra veckan. Jag vet inte vad det betyder. Vill inte veta. Jag hoppas att han har försvunnit, men vågar inte vända mig om för att se efter. I stället krockar jag nästan med en kvinna klädd i en tunn svart kappa. Hon håller sin telefon i handen, och på den bleka huden hinner jag skymta nöjd.

”Vänta, snälla du, vänta.” Han är där igen, men den här gången stannar han på behörigt avstånd. I solljuset är hans leende smittsamt. ”Låt mig förklara. Följ med in igen.” Han pekar mot sjukhusingången, och nu är jag intresserad. Vad det än är han vill säga så är det med mycket vikt i rösten som han propsar på att jag ska följa med.

Vi står i en dunkel skrubb fylld med rena lakan och prassliga plastförpackningar, och det skulle kunna vara rekvisita till en dålig porrfilm. Killen drar upp sin tjocktröja tillsammans med t-shirten under och avslöjar väl skulpterade magmuskler. Okej, en hyfsad porrfilm.

I dunklet måste jag böja mig ned för att se, men något suddar ut linjerna på högra sidan av hans mage. Jag låter mina fingrar löpa över området och känner igen strukturen. Det är ett ärr, och få saker lämnar ärr som detta.

Kanske är det för att vi plötsligt delar mer än ett möte på en fånig supportgrupp, eller för att han är hyfsat snygg, eller för att jag är trött på att ingen vågar röra mig, men snart är våra händer överallt. Han rör ställen på min kropp som jag själv inte vågar titta på, rör dem så mjukt att de nästan känns vackra. Det här var inte vad jag väntade mig när jag blev skickad till mötet, men just nu är det svårt att reflektera över saken.

Nakna och svettiga pustar vi ut ovanpå ett bord som för tio minuter sedan var fyllt med små kartonger. I ögonvrån ser jag honom sträcka upp sina armar i luften. En grov svordom skär genom luften, och innan jag hinner fatta vad som pågår har han dragit på sig byxor och t-shirt, och är på väg ut i korridoren. Precis innan han släpper dörren vänder han sig om och ser mig rakt i ögonen.

”Ärret. En olycka, åratal sen. Du är helt fuckad.”

Så där sitter jag i sjukhusskrubben, ensam. Bränd. Ett psykfall. På mina lår lyser skarpa bokstäver, vars betydelse nu är så uppenbar att jag skakar av gråt. Lätt. Lätt. Lätt.