En dag utan dess like.

I morse städade jag Steves bur. Det känns som en evighet sedan. Det kan omöjligen ha varit i dag som jag vaknade, åt några mackor och skrubbade några hamsterleksaker.

 

Den andra april, dagen som vi gått och väntat på sedan september hade kommit till slut: premiärdagen. Samlingstiden för dagen var 14:30, men jag smög mig in på teatern vid 13 för att kunna filma när de andra kom in i logen. Och ni kan tro att jag har filmat: allt som har hänt i dag, utom själva föreställningen, finns dokumenterat och lagrat på min dator. (Tack till mitt hårt arbetande kamerastativ, som någon dag ska få den uppskattning som det förtjänar.)

 

 

Själva premiären gick så fantastiskt bra att jag har glömt bort alltihop. Jag har ett vagt minne av slutscenerna, och en härlig känsla som bara kommer när en föreställning har gått riktigt, riktigt väl.

 

Efter föreställningen höll vi premiärfest, och med hela teatern för oss själva så åt vi pizza, höll tal (alla talade, och vi pendlade mellan att gråta av skratt och att faktiskt gråta) och bytte roller med varandra. Det sista var så galet kul, men ni vet; det som händer på premiärfesten stannar på premiärfesten…

 

I morgon laddar vi om för ännu en föreställning, och förutom att jag får träffa världens härligaste teatergäng igen så blir det nog en kväll med några andra vänner också!

 

/E-K