När något man skriver går fram.

Själv har jag större problem. Problem som jag även ser hos er, som jag vet sliter på ert psyke och er kropp. Den som nu sitter och tänker ”Men vad fan – hon pluggar ju ändå inte” har i princip rätt. Jag pluggar betydligt mindre än många andra i vår ålder, och därför förstår jag inte hur ni fortfarande står på benen. Utöver stressen från skolan så ska vi öva på våra fritidsintressen, vi oroar oss över vänner och familj som mår dåligt, och vi ska helst vara finansiellt oberoende när vi flyttar hemifrån om cirka två och ett halvt år.  

Dessutom så har vi en idé som vilar på oss likt jorden på Atlas axlar. Vi måste vara perfekta, eller åtminstone måste alla andra tro att vi är det. Våra betyg måste ligga långt över medel, vi måste passa in i det sociala umgänget och vi ska vara bäst på allt vi gör. Att ta hand om sig själv, att göra saker som ingen annan än vi själva märker av, hamnar väldigt långt ned på listan, och här kommer Steve in i bilden. 

Vad Steve är helt omedveten om är att hans stressfria livsstil innebär ett lugnare liv för mig. När en liten varelse bor i mitt rum, är beroende av mig, då måste jag ta tid för det. Jag måste fylla på mat och städa bur och vakta honom när han springer runt på golvet i sin hamsterboll, eftersom jag vill att Steve ska vara lycklig och må bra. Några timmar varje vecka måste jag släppa plugget och stressen och ägna mig åt något som gör oss båda lyckliga. När jag tar hand om honom tar jag även hand om mig själv. 

Att ta tid för sig själv, att tillåta sig själv att inte vara stressad konstant, är jämförbart med att äta och sova. Det är livsnödvändigt. Att slå sönder stressnormen handlar inte om att få folk att lägga sig i badkaret någon kväll i veckan, om man ser till hela befolkningen så är det en fråga om liv och död.  

Här har jag ett urval av de rapporter jag har hittat som länkar stress till depression, självskadebeteende och självmord. I tidskriften Science berättar Avshalom Caspi och hans forskarlag om en gen som kan koppla stress till låga nivåer av serotonin, ett ämne som vi behöver för att känna oss glada. Det amerikanska centrumet för bioteknologisk information publicerade en studie där de påvisar att användare av diazepam, en medicin som sätts in vid ångest och stress, är fem gånger så troliga att ta livet av sig som andra människor. På mindre än en minut lyckades jag hitta två separata forskarlag som kan länka ungas stress över att vara perfekta till depression, ångest och självskadebeteenden. Det här är inte bara siffror i en undersökning! En av mina bästa vänner har så många skärsår att det knappt går att ta i henne längre, men hon är fortfarande mer bekymrad över de nationella proven.         

Min mening är självklart inte att skrämma er till att slappna av, utan att ta upp ett problem som ingen verkar vilja ta tag i. Var är kämpaglöden? Varför gör ingen uppror, varför tillåter vi folk att stressa sig till sjukdom? Mitt svar är enkelt: vi har blivit fartblinda.  

Stressen har blivit en sådan stor del av vårt samhälle och våra identiteter, att vi inte längre ser skadan som den gör. Liksom en bilist som kör i hög hastighet så inser vi inte hur fort vi rör oss, inte förrän vi kolliderar med väggen.  

Så läs en bok, ta promenader, skaffa en hamster; ta hand om dig själv först. Hur mycket gott du gör är oväsentligt, om du inte börjar med dig själv. För trots allt som måste göras, trots alla som måste bli nöjda, så är jag och vetenskapen helt överens på den punkten: vi kan inte göra gott, varken för oss själva eller för andra, om vi samtidigt sliter vårt psyke i småbitar.