LÄNK-festival i Örebro – snabb sammanfattning.
Halva gruppen på språng i Örebro.
En helg i Örebro med min underbara teatergrupp har passerat, och jisses vilken helg! Vi har spelat vår bästa, och eventuellt sista, föreställning, sett sex andra ungdomsgrupper spela sina pjäser, dansat till midnatt och lärt känna många härliga skådespelare.
Under vår föreställning var det några i publiken (“totalpantade fnittertjejer” för att citera vår regissör) som började skratta så fort jag rörde på mig eller sa något. Som skådespelare är det inte bara störande, utan tankarna går åt “jävlar vad jag måste spela dåligt”-hållet. Som tur var så lyckades jag behålla fokuset, till viss del driven av en eggande revanschlust. En av mina sista scener är väldigt stark, och jag har fått höra att en liten monolog som jag håller går in i hjärtat på vissa:
“Det finns en gräns för alla människor. Det gör det. Även för de mest gränslösa. Det finns en gräns för hur mycket skit en människa är beredd att ta, sen tar det stopp. Sen tar det stopp.”
Och det var rätt härligt att få titta fnittertjejerna i ögonen och säga att gränsen är nådd! Sen är nästan det sista jag gör på scenen att bjuda publiken på hallon, och då går jag direkt fram med asken till tjejerna, vilket vår regissör var mycket, mycket nöjd med…
Jag är inte bitter, såhär i efterhand är det snarare en värdefull erfarenhet och en bra historia att dra! Dessutom spelade sagda tjejer samma pjäs som vi, och jag ska inte säga något som jag inte hade sagt till dem personligen, men de enda skratt som hördes där var obekväma och ett och annat av sympati…
Men helgen i övrigt var fantastisk, jag har fått se så mycket fantastisk teater och har umgåtts med underbara människor! Jag fick dessutom ett par tips från en tvättäkta dramatiker hur man går till väga om man vill bli manusförfattare, så snacka om att jag är peppad på att skriva manus.
/E-K
0