Låt hoppet fara – Tredjeprisvinnare i Litteralunds skrivartävling 2016
NI SOM HÄR INTRÄDEN, LÅT HOPPET FARA.
Någon högre makt måste skämta med mig. Ovanför dubbeldörrarna har någon spraymålat ett ödesmättat budskap med röd färg, stora bokstäver som glänser i morgonljuset. Fast vid det här laget har det väl hunnit bli förmiddagsljus, tänker jag och halar fram min mobiltelefon. Japp, 10:22 är klockan, och jag är över fyrtio minuter sen. Min entré genom dessa dörrar kommer att gå till historien; den italienska invandraren som lyckades gå vilse innan hon ens var halvvägs till skolan.
Med den tanken i huvudet skjuter jag upp en av dörrarna och slinker in i den ekande tomma vestibulen. Ett par statyer står uppställda längs väggarna, men jag kan inte påstå att de direkt pryder det brunkaklade rummet. Det vilar något vilset över dem, som om de blivit utputtade ur en garderob, in i det blinkande lysrörsljuset. ”Jag vet hur det känns”, muttrar jag, och skriker till när en av dem svarar.
”Jaså, då vet du mer än vad jag gör.” Jag snurrar runt för att försäkra mig om att jag inte har blivit galen. Till min pinsamt stora lättnad står där en mörkhyad flicka klädd i vita jeans och skjorta, lutad mot en av statyerna. Än så länge verkar jag ha vettet i behåll. ”Dante? Hej. Veronica.” Hon sträcker fram handen, och jag skakar den utan att riktigt möta hennes blick.
”Jag gick vilse. Har du väntat på mig?” Att hon vet vad jag heter innebär en av två saker: antingen har hon fått i uppdrag att välkomna min vilsna själ till skolan, eller så vet alla här vem jag är. Jag hoppas på det första alternativet.
”I över en timme. Jag tappade hoppet för länge sedan, men om jag står här så slipper jag två timmars religionshistoria.” Åh, ingen orsak. Väldigt glad att jag kunde vara till nytta. ”Vill du ha rundturen?”
”Har jag något val?” En blick runt salen avslöjar en hissdörr i ett av hörnen. Ni som här inträden…
”Du kan ju vända och gå ut igen… Men Beatrice vill träffa dig.” Veronica gör en gest mot hissen. Sak samma, hoppet förlorade jag i samma ögonblick som planet lyfte över Florens. Jag följer med, och Veronica pratar på. ”Vår rektor, Beatrice. Hon är världens snällaste, men det är till henne all sen ankomst rapporteras. Så det är nog bäst att vi går igenom alla korridorer, så kan vi skylla vår 40 minuter långa försening på att du är fruktansvärt fascinerad av mossig arkitektur och de nio bästa sätten att plåga en själ på.” Jag får småspringa för att hänga med, och allt jag kan ge som svar är ett skakigt litet skratt. Hon kastar en flinande blick på mig och trycker på knappen för dörröppning. ”Ta det lugnt, hördu. Riktigt illa blir det inte förrän vi kommer ned till nionde våningen. Där nere finns…” Hon drar efter andan och stirrar på mig med uppspärrade ögon. Jag väntar på ett skratt eller en vitsighet, men hon avslutar inte meningen.
I stället kliver vi in i hissen, och jag ägnar ett ögonblick åt att betrakta den slitna kontrollpanelen. Vi är på översta våningen, markerad med en nolla. Sedan går det nedåt, -1, -2, -3 och så vidare ned till -9. Victoria trycker på minus ett, och medan den knaggliga hissen hackar nedåt förklarar hon den underliga planlösningen.
”Du kanske såg det när du irrade omkring, men skolan är byggd runt en krater. Det här huset, I-huset, är souterräng-byggt, och går nedåt. Nästa hus, 1P, är också souterräng, men ingången är längst ned i kratern. Sista huset, 2P, ser ut som ett helt vanligt höghus. Men du lär ju vara van vid knäpp arkitektur.” Vi stiger ut i en skumt upplyst korridor.
”Varför säger du så?”
”Du är väl italienare, Dante? Lutande tornet i Pisa?” Hon gör en gest med händerna, likt en turist som puttar på Pisas berömda torn.
”Jag är från Florens”, berättar jag. ”Min pappa är svensk, det är därför jag har fl-” En gammal man hoppar ut ur en städskrubb och avbryter skildringen av mitt livs historia.
”Vad gör hon här?” Han väser åt Veronica och pekar på mig. ”Hon går inte här!” En liten gnista hopp tänds inom mig; kanske kan jag bli utkastad. Men Veronica är helt lugn.
”Stressa inte upp dig, Charles”, flinar hon. ”Dante är här på order från högre makter.” Både jag och den gamle mannen stirrar på henne, och hon himlar med ögonen. ”Beatrice vill att jag ska visa henne runt. Flytta på dig.” Mannen mumlar något ilsket, men smiter tillbaka in i städskrubben. ”Charles är vaktmästare här”, förklarar Veronica, som raskt vandrar vidare.
”Jag förstår”, mumlar jag, trots att det hela är fullständigt obegripligt.
Vi vandrar genom korridorerna, och medan jag håller utkik efter hissdörrarna pratar Veronica på. Jag får veta att på den här våningen gäller det mest att sitta av tiden. Bakom den närmsta dörren gör man meningslösa kemilabbar, och bakom nästa sitter en lärare vars hela pedagogik består av filmvisning.
Den knakande hissen tar oss nedåt igen, och när vi stiger ut i en ny, brunkaklad, korridor hörs rop och skrik. Jag tittar på Veronica, som rynkar ögonbrynen och ser ut att tänka intensivt ett par sekunder innan hon ler. ”Tjugo i elva, torsdag förmiddag. Sexualkunskap med ettorna.” Jag ryser och ökar takten; nu börjar jag förstå vad Veronica menade med nio sätt att plåga en själ. Den mentala bilden av en avtrubbad biologilärare som föreläser om blommor och bin förföljer oss alla.
På min begäran tar vi oss snabbt ned till våning tre, där vi möts av ett häftigt flåsande. Medan vi försöker undvika att andas in lukten av sura gympaskor får jag veta att här härskar en stenhård idrottslärare, som har gjort det till sitt personliga korståg att utrota övervikt och dålig kondition på skolan. Ingen, oavsett kroppsbyggnad och sportintresse, kommer härifrån med självförtroendet i behåll, men de som vågar skolka blir färre för varje år.
Frustrationen i luften är ännu mer påtaglig när vi vandrar runt våning fyra. Med en något mindre entusiastisk ton än tidigare berättar Veronica om de hålögda eleverna som knappt orkar möta våra blickar när vi passerar. Här samlas alla de som trodde att de skulle rädda världen och tjäna miljoner för att få sina drömmar krossade. Frenetiskt försöker de anteckna allt lärarna har att säga om fysik, ekonomi och politik, men för varje ny regel de lär sig finns ett dussin undantag, och vad som förut var en dröm blir till kvicksand som saktar ned och håller fast dem.
Ljuden av elevernas stönade och släpande fötter blandas med Veronicas ständiga förklarande och visande. Vi passerar små klassrum, där de som inte passade in i systemet skriker och härjar för att få en chans att höras, och strax därefter rader av elever som blivit utskickade från lektionerna eftersom de opponerar sig mot varje liten del av kursmaterialet. Vad som sägs vara extrainsatt stöd verkar mest bestå av en konstant kamp mellan gormande lärare och ungdomar som hellre slåss än lyssnar till ännu en timmes oregelbundna verb. Veronica pekar in i en stor tentamenssal där några elever kroppsvisiteras av en lärare med högrött ansikte. För varje fusklapp han hittar dras fem minuter från skrivtiden, och jag hoppas innerligt att jag aldrig får honom till provvakt; kreativt fuskande är min specialitet.
När Veronica till slut trycker på knappen -9 börjar mitt hjärta slå lite hårdare, för jag minns minen hon gjorde uppe i vestibulen. Vad som än döljer sig här nere är det hemskaste hittills. Lukten som slår emot oss när dörrarna öppnas är ett straff i sig; en stank av vitlök blandas med unket korvspad och konserverade grönsaker.
”Välkommen till skolans sämst bevakade våning”, mumlar Veronica, och jag förstår genast vad hon menar. Grupper av högdragna, skarptungade elever står och väntar på att hugga tag i vem som än har brutit mot deras regler i dag. Mitt i matsalen knuffas tre killar runt mellan borden, och det tar inte lång tid innan jag får reda på deras brott; de vägrade dela med sig av svaren under dagens stora svenskaprov. ”Ja, du, Dante.” Veronica lägger en hand på min axel. ”Är du redo för de andra husen?” Jag försöker dra ett djupt andetag innan korvodören sätter sig på tvären i halsen och jag måste hosta för att få luft. Trots varningen i röda bokstäver så svek min vildaste fantasi vad det gällde I-husets våndor. Nu dras min längtan och min vilja vidare mot det som säkerligen finns på andra sidan synden, till hissar som går uppåt, mot himlen och mot ljuset.