Den siste barnläkaren.

Jag tänkte skriva om att jag satt idag utomhus och pluggade för första gången i år.

 

Men Aleppos sista barnläkare har just blivit mördad.

 

Jag tänkte skriva om att jag idag fick årets första solbränna.

 

Men Mohammed Wassim Maaz, som valde att stanna kvar och rädda liv, har mist sitt eget.

 

Jag tänkte skriva om magnoliorna som blommar.

 

Aleppos barn har inte bara mist sin enda läkare, de har mist ett hopp.

 

Det här är sådant vi författare skriver om; tänk om den sista ingenjören dör, tänk om alla genier dör, tänk om det inte finns några läkare kvar.

 

Vi skriver sådant för att det är obehagligt, otänkbart, så fruktansvärt skrämmande att det bara är en fiktiv tanke att leka med och spekulera kring.

 

När verklighet och fiktion flyter samman har vi antingen himmel eller helvete, och det här är värre än någon annan synd.

 

Låt oss hoppas på bättre tider, och ett slut på all terror.

 

/E-K