Storm i stormens öga

Hela våren gick jag och tänkte att när sommaren kom, då skulle jag vara i stormens öga. Lugnet i mitten, mellan stressig vår och stressig höst. Men jag känner mig själv väl, och vet att jag aldrig skulle ha ro till att inte göra någonting i mer än en timme eller två.

 

Därför fyller jag mina dagar och veckor med diverse projekt, och som vanligt bjuder livet på lite extra utmaningar. Min novell till Lilla Augustpriset är klar, men om den någonsin ska bli inskickad behöver vi först lite tid ifrån varandra. Romanskrivandet går framåt, långsamt men framåt. Jag försöker se det arbete som jag gör nu som en mer utförlig disposition, men det är verkligen ett helt nytt sätt att skriva på, ett jag måste jobba mer på för att behärska. 

 

Steve har blivit dålig i magen, och jag satt i telefonköer hela förmiddagen för att försöka få tag i en veterinär som vet någonting om hamstrar. Nu har han, på doktorns order, fått färskt gräs och pulvermat som ska hjälpa, men det känns inte helt hundra. Svårt att koncentrera sig på någonting annat när han inte är som vanligt. 

 

Sista träffen med Teaterlinjen är inplanerad nu i veckan, innan folk börjar flytta kors och tvärs över landet. Snart kommer jag bli bortplockad ur vår Facebookgrupp, och då är det liksom slut på riktigt. Men jag har många andra planer till hösten, för det första på att fixa ett mer regelbundet (och välbetalt) jobb, utöver frilansandet.

 

Till slut hände något nyss som nog aldrig kommer att hända igen. För flera månader sedan, i mitten av juni tror jag, skickade jag ett brev till en person som (helt ovetandes) var till stor hjälp när jag stod och undrade vad det skulle bli av min framtid. Att jag, som aldrig kunnat hålla mig till en sak, nu är 100 % inställd på att skriva, är lite tack vare honom. I dag kom ett svar. Jag har aldrig tyckt, och kommer antagligen aldrig att tycka, att autografer och liknande är kul, men de tre handskrivna raderna som damp ned i brevlådan i dag betyder ändå en hel del!