Självinducerad panik

Stora röda knappar är ett klassiskt, och kanske något uttjatat, motiv i filmer och böcker. Jag har en historia av att alltid trycka på dem. Även om jag tänker mycket och då oftast (hoppas jag) logiskt, så har mitt undermedvetna en förkärlek för att vara spontan.

 

Så fort jag kommer i kontakt med ett formulär för stipendiesökning, en ansökan för ett stort jobb, skriver känsliga sms eller något annat som förseglas och görs oåterkallerligt genom att man trycker på en knapp där det står “SÄND” eller “ANSÖK” eller “LÄMNA IN”, då är jag till att börja med väldigt eftertänksam. Jag skriver en omsorgsfull text, läser igenom, ändrar, raderar och skriver om. Sedan dyker den där oåterkalleliga knappen upp, och trots att jag tänker “måste läsa igenom minst en gång till, kanske två, borde tänka ur det här perspektivet en gång också” så slår spontaniteten till, och så har jag tryckt iväg formuläret. Plötsligt har jag köpt konsertbiljetter, eller lagt ett pinsamt brev på lådan (jo, det händer inte bara på nätet), eller lämnat in ett betygsavgörande prov.

 

Ofta är det en frigörande känsla, något som kan ha hängt över mig i veckor är nu bortom min kontroll, vilar i någon annas händer, är någon annans ansvar. Många gånger innebär det dessutom något väldigt roligt, som när jag meddelade hamsteruppfödaren att jag ville köpa Steve, eller köpte biljett för att se Bastille i november. (Wohoo! Väldigt peppad för det, skriver mer om ett par veckor.) Samtidigt uppstår vad jag brukar tänka på som självinducerad panik; när tankarna går “shitshitfanherregudjävlarvadharjaggjortshitfan”, trots att jag haft full kontroll över situationen. Den känslan har jag i hela kroppen just nu.   

 

Så vad är det nu jag har gjort? Jo, något jag har tänkt göra sedan i vintras. Något jag gick hela våren och tänkte “när sommaren kommer, då ska jag lägga tid på det där”. Något jag har förberett mig för hela sommaren. Något jag började tvivla på någonsin skulle hända. Jag har skickat in en novell till Lilla Augustpriset.

 

Det är inte alls så att jag förväntar mig att bli nominerad, ännu mindre att vinna. Nej, jag förväntar mig att deras trötta lektör ska se mitt bidrag i sin mailkorg, klicka på titeln med en suck, läsa de första tre raderna och muttra för sig själv “men vad faaan” innan mailet hamnar i papperskorgen och glöms bort. Men det är en stor grej för mig, för, hör och häpna, jag är faktiskt nöjd.

 

Inte så nöjd att jag kan tänka på texten utan att min inre monolog går i banor kring “herrejävlar, så mycket som suger i denna text”, men ändå så pass nöjd att jag kunde tänka mig att bearbeta den, flera gånger, med rödpenna. Och sedan lägga in den i anmälningsformuläret. Och sedan komma på att jag hade världens motsägelse i inledningen. Och så skriva om inledningen, medan texten var i den lilla, lilla anmälningsrutan. Och sedan trycka på knappen. Utan att läsa igenom. Åh herregud.

 

Min plan var inte att skicka in den idag, utan vänta åtminstone till i morgon. Men idag har inte varit någon bra dag, och jag var tvungen att få någonting spännande att hända. Steve är inte alls frisk, och nu ser han till och med dålig ut. Ihopklistrade ögon, bruna fläckar runt munnen, avföring runt rumpan och smutsig päls. Sover hela dagarna.

Tvångsmatar honom med krismat för gnagare (som har avskyr mer än jag avskyr fläskkorv, därav tvångsmatningen), men han har tappat nästan en tredjedel av sin kroppsvikt på en dryg vecka, och inga veterinärer i närheten har koll på smådjur. Jag tänker inte ge upp, men jag vill verkligen inte att han dör. Han är viktig för mig.