Ett stort beslut

Osäkerhet och lätt ångest när jag skriver brukar vara ett säkert tecken på att något är fel. Även om det har känts mycket, mycket bättre efter att jag började om, och skriver för hand, så är det en sak som har gnagt något ohyggligt. Utan att spoila vare sig det ena eller det andra så är det är en enorm plot point, och avgör i princip hela slutet. Händelsen har varit inskriven sen min första disposition.

 

Och nu, för tio minuter sen, kom jag fram till att jag inte kan ha den längre. Hela veckan har jag försökt pussla ihop hur jag ska kunna skriva det realistiskt och utan att förminska och romantisera vad som är en (för vissa stor och jobbig) del av mångas liv. Efter att ha kollat statistik och läst berättelser från andra så har jag kommit fram till att det är en omöjlighet. Det kommer att bli krystat och orealistiskt.

 

Det betyder att jag nu är fri att kasta om i den här karaktärens historia hur jag vill, utan att förstöra något, och det är en sådan enorm frihet. Dessutom kommer det budskap jag vill ha fram, vilket det absolut inte hade gjort annars, även om jag gärna ville tro det.

 

Även om jag inte är helt förtjust i ‘skrivtips’ som “write what you know” – Kill your darlings. (Jaaaa) Det behövs. Jag har en helt ny berättelse att jobba med nu. Det ska jag göra i morgon. 

 

 

/E-K

 

P.S. Läste just igenom gamla texter, från min högstadietid. Mycket var lite “cringey”, i brist på bättre ord, men en del kändes faktiskt bra att läsa. Om inte annat för att jag kommit en bit sen dess. D.S.