Så lycklig
I lördags var det kulturnatt i Västerås och som den väldigt kulturell människa jag är (typ) så var jag engagerad på diverse fronter. En av dem involverade att äta kopiösa mängder tårta med min kära familj, en årlig tradition jag gärna upprätthåller, men en av de mer kulturella var att framföra lite Shakespeare på skolan.
Lite bakgrund till det hela: i våras firades 400 år sedan den store poetens död, och min fantastiska (dåvarande) engelskalärare arrangerade en kväll på skolan då allmänheten bjöds in till att fira Shakespeare. Jag och en sex-sju pers till värvades för att spela upp några av hans scener, och framförde dessa inför rätt stor publik, med två timmars repetitioner i ryggen och manus i hand. Nu när skolan planerade sina bidrag till kulturnatten skulle vi vara ett av dem. “Vi” innebar då jag och en tjej till.
Så kom det sig att vi, fortfarande med manus i handen och i princip utan regi, spelade 2×2 scener under de värsta förhållanden man kan tänka sig. Det var kul, och det gick över förväntan bra, men så idag… Idag dök bilderna upp på skolans Facebooksida.
Här har jag precis talat om för Brutus (stolen, om ni inte insåg det) att felet inte ligger i våra stjärnor, men i oss själva, om vi duka under. Notera den drömmande “låt-oss-mörda-Caesar”-blicken.
Och här spelar jag Julia, komplett med balkong och krukväxter. För övrigt en mycket komplex, klyftig och ofta felrepresenterad karaktär, som jag kanske måste prata mer om någon gång. (Båda bilderna från Rudbeckianska gymnasiets Facebooksida, antagligen tagna av Peo.)
Jag har aldrig någonsin sett någon se så mycket ut som en B-skådespelare, i något sammanhang. Det är något med klassrumsscenografin, manuset, den drömmande blicken (som kunde ha gett en regissör mardrömmar) och så pricken över i: en tröja med Shakespeare och orden “for ever” på. Jag ser ut som världens b-igaste skådespelare, och jag är så lycklig. Bara titta på den undre bilden. De här fotona kommer jag hitta om ett par år och ha så roligt åt.
/E-K
0