Dagens hjälte
I dag var jag en hjälte! Captain Steve Rogers, med egensydd jacka och sköld:
Snyggare helkroppsbilder kommer kanske senare. Stilig var jag åtminstone.
Comic Con är ett återkommande inslag under mina höstar, och i år var nog det mest välarrangerade året hittills.
Människor som dessa gör evenemangen extra bra.
Dessvärre blir jag inte utförligare än så, för min hjärna är tömd på ord. Slut. Finito. Det kan bero på att jag har fått ur mig 2010 ord av romanen idag. (Får jag ett hurra? Lite applåder? Handslag från presidenten?) Totalt är mitt NaNo word count uppe i 9105 ord. På fem dagar. Jag tar gärna de där applåderna nu, tack. Är lovligt nöjd med mig själv, och ännu mer nöjd med romanen. Det händer grejer, huvudpersonerna bygger ett förhållande, det är kul att skriva.
Innan jag får lite välbehövlig sömn måste jag bara berätta om något som hände på väg hem från Comic Con, när jag faktiskt fick agera lite hjälte på riktigt.
Under flera år har jag haft återkommande mardrömmar om att jag ringer 112, och att de inte svarar. Signaler går fram i oändlighet eller inte alls, någon avbryter mig innan de hinner svara, och så vidare. Jag har heller aldrig ringt 112, och har tänkt en och annan gång att det skulle vara skönt att ha provat, så att jag vet att det faktiskt funkar.
Nu vet jag att det funkar. På väg in i Västerås hamnade vi bakom en bil på motorvägen som betedde sig underligt: svängde fram och tillbaka, låg mellan filerna, släppte inte förbi folk, var på väg ut i väggrenen. När den hållit på oavbrutet i flera minuter blev vi lite oroliga, och på uppdrag av min pappa, som körde, ringde jag 112, och blev därefter kopplad till polisen. Jag fick berätta vad som pågick och ge registreringsnumret, som polisen genast kunde koppla till en bil. Efter att bilen svängt av motorvägen skulle polismannen försöka se till att någon av deras bilar kom i kapp och kunde se vad som stod på. Hej då polisen – hej då återkommande mardrömmar. Det kändes som en lagom läskig sak att bli indragen i.
Under kvällen har det varit polispådrag i mitt kvarter, med bilar och helikoptrar. Det visade sig att en man försvunnit från det lokala ålderdomshemmet, men gissa om jag började undra när den första bilen åkte förbi vårt hus, inte ens en timme efter att vi lagt på ute på motorvägen… ‘Lite uppföljning’, tänkte jag, ‘så spännande.’ Inte den här gången…
/E-K
0