Han vill att hela världen säger hans namn. Jag vägrar.

Jag har varit vaken sen fyra i morse. Kollat Washington post, sovit en kvart, kollat igen, sovit en kvart. I fyra timmar, tills det inte fanns den minsta gnutta hopp kvar.

 

Jag är besviken. Jag är rädd. Jag förstår inte.

 

51 % av de röstande amerikanerna tyckte det här var en bra idé. (Fel av mig! Hon fick flest röster, med någon miljon eller så. Han fick ändå 51 % av elektorerna. Jag skulle vilja svära, men det brukar jag inte göra på bloggen, och han får inte äran att ändra på det.)

 

Vi skriver historia. De nästa fyra åren kan gå precis hur som helst. Antagligen kommer utvecklingen att stanna upp. De framsteg minoriteter gjorde under Obama kommer att bromsas och motarbetas. Det är hemskt och det är frustrerande, men fyra år är en liten tid om man ser till historien.

 

Fyra år är en väldigt lång tid med sådana värderingar bakom den supermakten.

 

Fyra år kommer gå till historien om de fylls av krig, söndertrasade relationer och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

 

Mina nätverk är endast fyllda med människor som satte sig emot detta med allt de hade – det är jag glad för. Just nu är det mycket sorg, men vad som gör mig hoppfull är all kärlek de sprider. De har lagt månader av hårt arbete på att få folk att rösta och rösta rätt, och drabbats av det värsta slag någon kunde tänka sig. Ändå uppmuntrar de, i sin chock, människor till att sträva framåt och fokusera på rättvisa och kärlek.

 

Så jag gör samma sak.

 

Tappa inte hoppet om demokratin.

 

Sluta inte stå upp för det som är rätt.

 

Låt inte det här vara slutet.

 

En sak jag inte tänker göra är att titta på hans ‘segertal’. Jag tänker inte sitta och se honom vara dryg och mallig när han står inför hela världen och talar. Ingen har förtjänat den rätten mindre.

 

/E-K