Vad jag såg i dag

Somliga dagar kommer man väldigt nära mänskligheten. Det som i vanliga fall inte slipper ut på gatorna, öppet för alla att se. I dag blev en sådan dag. Jag gjorde ett impulsivt val att åka till Stockholm, till platser där jag varit hundra gånger förut: Drottninggatan och Sergels torg.

 

Varför? För att jag var tvungen att se det. Jag behövde komma dit och se Sveriges svar på ett terrordåd med egna ögon.

 

Ska man dela med sig av något sådant på sociala medier? Ja. Nog är det en personlig upplevelse, och visst är det någons sorg och saknad man fotar och skriver om. Men det här är inte bilder på krossade husväggar och torkade blodfläckar.

Det här delar jag med er av samma anledning som jag åkte hit i morse – för att vi måste se. En bekants bekant delade en mycket grafisk bild på ett av offren på Facebook igår, men det är inte sånt vi måste se. Inte bilder av kroppar på gatan, utan det jag såg i dag. 

Jag såg fler poliser än jag någonsin sett förr, men alla hade blommor instuckna i uniformerna. 

Jag såg en mamma med sitt lilla barn i famnen som förklarade varför trappan vid Sergels torg var översvämmad av blommor. Som försökte förklara döden.

Jag såg en man som låg på knä framför minnesplatsen och bad.

En polis som kramade om någon som var rädd.

En nalle som grät när regnet kom.

Människor som sökte skydd från regn och hagel, men som återvände så fort himlen lugnat ned sig.

Poliser som la ned blommor.

Människor som försökte tända alla slocknade ljus, trots att det blåste.

Jag såg hur fler och fler flockades vid Sergels torg, grät och fotade och höll hårt i varandra. De kom dit, trots att det regnade. Trots att det är måndag. Trots att dessa trappor känns som ett öppet sår. 

Ni har redan hört om allt det här. Men det skadar aldrig att prata om kärleken.

/E-K