Nu får jag ha volymen i bilen hur högt jag vill

Stor dag i dag – utkomsten av två års övning, pluggande och oro skulle avgöras på mindre än 30 minuter. Det var dags för en av de mest skräckinjagande, ångestgivande, karaktärstestande prövningar jag genomgått: uppkörningen.

 

Okej, riktigt så illa var det inte. Det var jobbigt. Det var svårt. Jag har varit stressad i flera veckor. Särskilt i går, då kunde jag knappt göra någonting utöver att vandra runt och försöka andas djupt. I vanliga fall blir jag sällan nervös, och faktum är att jag inte var det vid själva uppkörningen heller. Efter så många timmar på scen kan jag mer eller mindre tvinga mig själv till att inte vara nervös, utan att ta det lugnt och behålla något slags fokus och sinnesnärvaro. Och det visade sig komma väl till pass, för det var inte direkt någon superenkel körning jag fick vara med om… Utan att gå in på alla detaljer involverade den ett motorstopp, en komplicerad vändning och en korsning där jag fick vänta i flera minuter för att andra bilar skymde sikten.

 

Men resultatet var, faktiskt, värt all möda. Alla timmar med teoriboken och alla misstag under övningskörningen. Nu är jag en mycket lycklig innehavare av ett tillstånd för att köra bil, och körkortet bör komma i nästa vecka. Hurra!