17:e juli – bakom scenerna på vad som händer utanför scenen på en av West Ends största teatrar
Denna ödets dag vaknade jag och London, lika förvånade båda två, till strålande solsken. Lika pigga och glada båda två gav vi oss av för att njuta av sagda solsken, och tro det eller ej, men det finns faktiskt nackdelar med solskenet.
Vackert väder innebär nämligen att bilderna jag tar blir bra, med mycket färg och kontrast. Det innebär i sin tur att bildfilerna blir stora, större än de 8 MB bloggverktyget klarar av, och ni får inte se dem. Så här är mina mindre bilder från dagen:
En liten promenad längs Themsen för att starta dagen!
En ny flaska super-solkräm, och två mindre flakor för att få den genom säkerhetskontrollen.
Klarblå himmel…
Mitt mål – Tower Bridge.
Jag tog sedan en liten tur förbi Towern innan jag drog vidare – som ni säkert märker tycker jag bättre om att gå förbi turistattraktioner än att gå in i dem.
Sedan till St. Paul’s, där jag inte heller gick in, utan satt på trappan utanför och åt en smörgås. En stor del av min tid i London har gått åt till att äta smörgåsar på kända platser.
En kort promenad bort hittade jag Museum of London.
Där fanns en gammal sten…
En utställning om den olympiska elden 2012…
Statistik om Londonbornas Twittrande i realtid…
Och en häftig utställning om moderna städer.
Sedan hann jag med två saker: svänga förbi vandrarhemmet och äta en pastasallad (inte en smörgås!) på Trafalgar Square, innan det var dags för…
Jobbet.
Först fick jag en rejäl rundtur av auditoriet (där publiken sitter) och ‘front of house’, alltså alla korridorer som ligger mellan entrén och auditoriet. Det här stället, Prince Edward Theatre, är fullkomligt gigantiskt – det är en av de största teatrarna i West End, med drygt 1700 platser och en labyrint av trappor, dörrar, barer och korridorer. Jag gick vilse mer en än gång bara i kväll…
Jag fotade nästan inget alls under arbetspasset – det fanns ingen tid till det – men så här snygg var jag i uniformen. Min roll i dag var front of house, och ungefär så här gick det till:
Personal-briefing vid halv sju, för att se till att alla hade koll på var de skulle vara. Jag och Emily, tjejen jag följde med för dagen, fick insläppet till Grand Circle, våningen högst upp.
Väl på plats nere vid foajén ställde vi oss och började riva biljetter – i princip var det bara att kolla att besökarna var på rätt plats och hade rätt antal biljetter, riva av en bit och lägga den biten på rätt ställe i en bokstavssorterad låda.
Jag tog kanske var tionde biljett – Emily var tio gånger snabbare än mig – fram tills att chefen för front of house kommer springande och frågar ‘are you alright there, Emma?’. Jag svarar ja, varpå hon genast tar med sig Emily till ett annat insläpp, där den ansvarige biljettrivaren har blivit sjuk och hemskickad.
Så där stod jag ensam och rev biljetter till de ca. 400 pers som sitter högst upp – det var högt tempo i bland, men jag fick in alla i salongen! Det var lite häftigt, faktiskt, att efter att ha varit där i mindre än tre timmar bli anförtrodd ett helt insläpp.
När alla var inne och showen börjat släppte vi in några eftersläntrare (jag förstår inte människor som kommer för sent till teatern, men men), och då fick jag se några minuter av föreställningen – man står och tittar på en skärm för att se när det är ok att gå in utan att störa.
Under första akten sopade vi lite golv i några minuter, sen stod vi mest och pratade – människorna som jobbar i front of house-gänget här är fantastiskt trevliga!
I pausen fick jag stå inne i salongen med plastmuggar och stoppa alla som försökte ta med sig glas in i salongen. I andra akten städade vi lite, pratade och hälsade på den fantastiska hunden som var där för kvällen för säkerheten. Disney är tydligen supernoga med säkerheten nu för tiden, och de har en hund varje kväll.
Sen fick jag faktiskt se finalen live, för att kolla att ingen filmade eller fotade. Vi släppte ut alla ur teatern, städade ur salongen, och sen var det över!
Avslutade med en smörgås på en av West Ends gator, superpeppad på att fortsätta i morgon!
/E-K
0