20:e juli – You don’t work in theatre for the money…
Work experience, kallas det jag gör den här veckan. Och snacka om upplevelser! I dag är bilderna få, men historierna desto bättre. Jag började jobba redan vid 12, och när jag slutade vid 18 bar det iväg mot den häftiga saken jag pratade om i går.
På väg mot teatern passerar jag The National Portrait Gallery, och jag hann kika in där en snabbis innan jobbet. I foajén hänger ett porträtt på Ed Sheeran. Rätt snyggt?
Den här killen kanske är bekant?
Efterföljare – Oscar Wilde och Bosie.
Drotttning Victoria, drottning Elizabeth och dame Maggie Smith.
Sen mat vid Picadilly Circus (jag undrar hur många familjer som kommer ha mig, ätandes chips, i bakgrunden på sina semesterfoton…) innan jobbet!
Mitt nya favoritställe – korridorerna under Prince Edward.
I dag var jag med scenarbetarna (stage crew), och blev tilldelad en person att följa med. Vi började med att gå till våra kulisser (de på scenens vänstra sida, om någon är intresserad) och ställa i ordning det som de lämnat efter gårdagens akt 2. Det innebar i princip att flytta bort rekvisita och kulisser som bara används i akt 2, flytta fram sådant som används i akt 1 och se till att allt är på exakt rätt plats – det finns två anledningar till varför det är så viktigt, som jag återkommer till senare.
Sedan chill i crew-rummet fram till showtime.
Jag kan börja med att säga att det är en sak att vara i salongen under föreställningen, även som front of house eller tag-along med elektrikerna, och en helt annan att se till att föreställningen faktiskt blir av.
För mig var det 2,5 timmar av adrenalinpåslag ute i kulisserna – så häftigt var det.
Det första ni måste veta om scenen på Prince Edward är att den är stor. Scenen är stor, salongen är stor – hela teatern är enorm. Men utrymmet på sidorna av och bakom scenen är pyttelitet. Under föreställningen säger anden, om sig själv och lampan, ‘phenomenal cosmic powers, itty bitty living space’. Det är helt sant om utrymmet kring scenen – det är här magin börjar, men på en miniliten yta.
Till följd av det finns inget utrymme att ställa den ofta flera ton tunga, motordrivna, scenografin på golvet, utan den måste hissas upp i taket. Det fick jag göra en hel del av – hissa ned, kroka av, hissa upp ramen. Hissa ned ramen, kroka fast, hissa upp. Hålla koll uppåt så att sakerna inte slår i varandra – i bland är det bara en centimeter eller två till nästa flera ton tunga föremål.
Det lilla utrymmet är anledning 1 till att allting måste stå på exakt den plats som tilldelats det genom tejprutor på golvet. Det är exakt uträknat var allting kan stå så att nästa grej går att hissa ner, så att skådespelarna hinner springa förbi innan två saker byter plats, så att en grej går att skjuta förbi etc.
Nästa sak ni bör veta är att arbetet bakom scenen är minst lika välkoreograferat som arbetet på scenen. Alla vet exakt vad de ska göra, när och var de ska göra det och vad de gör därefter. Här är anledning 2 till att allt måste vara på rätt plats – det är högt tempo bakom scenen, och alla litar till 100 % på att någon står på rätt plats med rätt saker vid rätt tillfälle – och i dag fick jag vara denna någon.
Jag hängde med en tjej där bakom, och hon lät mig ta över en del av hennes grejer. Till exempel räckte jag över väskan med brödet som Aladdin stjäl i början av berättelsen till Aladdin himself – det, ni. Jag tog emot en magisk stol, några enorma solfjädrar, delade ut svärd och småpratade med skådespelare som hade en minut i kulisserna – alla var jättegulliga och ville heja och prata.
En sak som förundrar den som vuxit upp med små scener är hur mycket man får väsnas i kulisserna. Man pratar i normal samtalston i princip hela tiden, hissanordningarna gnisslar och knakar, man skjuter saker längs golvet och så vidare.
Min ‘handledare’ hittade en tygblomma som trillat ur en kruka och gav den till mig. Här är jag i pausen – fortfarande adrenalinstinn – med min blomma. Sedan trillade stjälken av, men blomman har jag kvar!
En annan mycket häftig sak är att jag har varit inne på scenen under pågående föreställning. Det händer rätt ofta att de hissar ned en heltäckande kuliss bakom skådespelarna, och då rusar scenarbetarna in för att förbereda nästa scen där bakom. Jag hängde på – det handlade mycket om att koppla ihop byggnader, sätta fast dem i skenorna i golvet så att de kunde röra sig och så vidare.
Att stå i kulisserna var stundtals smått surrealistiskt. Som när Jafar började steppdansa bland rekvisitan, samtidigt som skådespelarna gjorde det inne på scenen. Eller när ett tåg av skådespelare passerar, fortfarande sjungandes, räcker mig sin rekvisita och fortsätter ut på scenen en bit längre bak. Eller när en skådespelare inne på scenen får syn på mig i kulisserna, gör en glad grimas och sedan vänder sig tillbaka mot publiken, brett leendes och dansandes.
Eller när Aladdin och Jasmine sätter sig på den flygande mattan och sjunger ‘A Whole New World’, och jag står i kulisserna, närmare än publiken någonsin kommer. Då kom mitt inre barn fram, kan jag lova. Den scenen är helt lugn ute i kulisserna, så jag kunde bara stå och titta och förundras. Den är så vacker, jag trodde att jag skulle börja storgrina när Aladdin sträckte ut armarna och mattan seglade iväg. (Det är egentligen ett tecken till de som sköter mattan, men ändå.)
Jag kan prata i evigheter om dagen jag hade i dag, men kort och gott var det fantastiskt, underbart, magiskt. Och tidernas adrenalinkick. Om jag pluggar vidare ska jag läsa teaterteknik, alla gånger.
Sedan hann jag i princip bara med mat innan det var dags för… Den stora fantastiska saken!
Tada! I går i elektrikerbåset pratade vi om vad jag skulle göra i London, och jag sa att jag gärna ville se Book of Mormon, en av mins favoritshower, men att biljetterna är så fasligt dyra. En timme senare frågar tjejen jag följde efter om jag ville sitta i elektrikerbåset på Book of Mormon. Då hade hon sms:at en kille hon känner som jobbar som chefselektriker på den teatern, och han smugglade in mig i kväll…
Jag satt med de som sköter ‘the follow spots’, och en av de som jobbar där sa att de har den bästa boxen i hela West End. Det var stort, rymligt, svalt och utrustat med ett minikök och toalett, men inte bara det…
De har dessutom en egen takterass! Hur mysigt som helst, med en liten samling krukväxter och utsikt över gatan nedanför.
Showen var såklart fantastisk, och människorna i boxen var underbara – vart man än går tycks teaterfolket vara sig likt. Hon som sa att deras box var den bästa sa även något annat som jag tyckte var klokt:
“You don’t work in theatre for the money. You work in theatre for the laughs.”
Det är, i mitt tycke, helt sant. Människorna jag har träffat den här veckan ser samma show sex-sju gånger i veckan – det är klart de tröttnar. Men man är inte här för magi och rikedomar, utan för människorna runt omkring. Alla jag har träffat är glada, trevliga och bryr sig om att alla mår bra. De skojbråkar med varandra konstant, men det finns äkta kärlek där. De vet att alla behövs för att det ska bli någon show, och uppskattar allas jobb. Alltid med ett skratt nära till hands.
I morgon är min sista dag på teatern, och det känns vemodigt. Jag hållar alla tummar för att jag ska få komma tillbaka hit inom en inte allt för avlägsen framtid!
/E-K
0