22:a juli – Stenar, tid och starka känslor

22 juli, 2017 Av av Emma-Karin Rehnman

 
De flesta dagar den här veckan har jag tagit det lugnt på morgonen – frukosten på vandrarhemmet öppnsr ändå inte förrän vid åtta, så det har inte varit någon idé att vara uppe innan dess. I dag var dock annorlunda, och jag var uppe vid 06:30.
 
Det här är en av sakerna som är bekväma med att resa på egen hand – jag kan boka en resa halv ett på natten som går kvart över åtta nästa morgon, utan att behöva diskutera eller ta hänsyn till någon annans sömnbehov än mitt. Jag kan impulsåka precis vart jag vill!
 
 
Det gjorde jag också, först med lokal buss…
 
 
Sedan med turistbuss från Victoria Coach Station…
 
 
Bussresan till mitt resmål tog drygt två timmar, så jag hade tid med lite frukost…
 
 
Och en titt på det böljande engelska landskapet!
 
 
Det regnade lite till och från.
 
 
Min impulsbokade resa – Stonehenge! Stenarna här ovan utgjorde ingången en gång i tiden. Nu kommer besökarna från ett annat håll, och man kommer inte in i själva monumentet. Dock kommer man rätt nära, som ni snart ska få se – här kommer alla mina bilder som möter bloggverktygets storlekskrav:
 

 
Trots strömmarna av turister som omgav monumentet var det häftigt att se. Stenarna är verkligen enorma, det satt en person och brände salvia och läste besvärjelser på en bänk i närheten… Allt jag väntade mig, i princip.
 
 
Yours truly med världens mest kända stenar.
 
 
I turistcentret åt jag vad jag tror kallas en ‘cornish pastry’ – typ som en pirog, den här hade grönsaker i fyllningen. Sedan köpte jag en mugg – det står ‘Stonehenge rocks’ på den, och jag älskar den.
 
 
De har även en liten urtidsby, som jag hann kolla lite på innan bussen tillbaka gick.
 
 
Det här är lite udda – det går en stor bilväg precis förbi Stonehenge. 
 
 
Väl tillbaka i London regnade det igen, men jag vandrade ändå runt i några timmar. Hittade ett skyltfönster med brassinstrument upphängda…
 
 
Två upplyftande lappar…
 
 
Mat! Samma som vanligt, men lite mer fancy – Marks & Spencer på Oxford Street har ett utrymme där man kan sitta med sin mat och äta, vilket är att föredra om det regnar.
 
 
En häftig skulptur…
 
 
Och en bokhandel, sen var det dags att ge sig av mot kvällens aktivitet…
 
 
Hamlet!
 
 
Det var den bästa produktion av Hamlet jag har sett. Andrew Scott (Moriarty i ‘Sherlock’) spelade titelrollen, och han gjorde det så fullkomligt brilliant – han tog samma gamla monologer som publiken redan hört dussintals gånger och uppfann dem på nytt. Hans röst och minspel skapade någonting speciellt i varje mening, och Hamlet som person fick ett riktigt djup – han var inte bara galen, inte bara klipsk, inte bara smart, inte bara känslig, inte bara skrämd.
 
Övriga skådespelare var som klippta och skurna för sina roller – Ofelia fick sin rättmätiga plats i berättelsen, vilket gjorde mig nöjd.
 
Produktionen som sådan var så extremt snygg – de använde Shakespeares ord, men i ett modernt Danmark. Scenen var inredd i skandinavisk stil, med ljusa färger, glasväggat och smakfulla möbler – ett hov. Under föreställningen använde de TV-skärmar på ett genialt vis, för att visa vad som händer i relationen Norge/Danmark, och för att vid utvalda tillfällen filma karaktärerna och livesända på TV.
 
De suddade ut gränserna mellan karaktärer, scen och publik något otroligt snyggt, och använde ljus och ljud så väl att bara det skrämde slag på mig. Jag tror att det är första gången jag har känt mig uppriktigt rädd i en teatersalong, när de gjorde totala blackouts och spelade något som lät som domedagens elgitarr. 
 
 
 
Slutet var inte bara välregisserat, utan texten i sig berör. Jag gick därifrån med en viss sorg över livets jävlighet. Om någon kommer till London innan september bör ni se Hamlet – den är lång, närnare fyra timmar, men det är fyra av de bästa tiimmarna ni kommer se på en scen.
 
The rest is silence.
 
/E-K
 
 
0