9:e december – Hamilton, till slut!
There’s a million things I haven’t done… Men nu har jag åtminstone sett Hamilton!
Den här makalösa dagen började så som makalösa dagar ofta gör – med frukost. Kanske inte världens mest spännande måltid, men jag behövde åtminstone inte flytta mig så långt för att äta den…
Ute i London sken solen, och på väg in mot stan såg jag något nu mera exotiskt – ett postkontor!
Allting känns väldigt vackert när man promenerar runt i ett soligt London tidigt på förmiddagen med jackan uppknäppt och inte många bekymmer i världen.
Det var jag dock inte den enda som tyckte… Fick i princip köa för att ta mig över Westminister Bridge. Jag brukar ta en annan, lite mindre, väg upp mot West End, men inte i dag!
Man kan ju få se lite kul grejer längs vägen – Westminister Abbey, premiärministerns kyffe och en vakt till häst. (Stackars man. Och häst.)
Inne i West End passerade några rödvita figurer – en kvalificerad gissning var att de var på väg till Londons årliga tomteparad, som hölls igår. Hade hoppats på att få se den, men våra vägar korsades aldrig – enstaka tomtar här och där är ju trevligt det också!
En betydande del av dagen gick åt julklappsshopping och sök efter en axelbandslös bh – jag är ingen shoppingmänniska, men det är betydligt roligare när man har spännande butiker att gå i, som Scribbler. (På bild 1 undrar Paul McCartney om de andra har några uppslag till nästa refräng i “Hey Jude”, varpå de alla svarar “Nah”. Hehe.)
Man kan se mycket vackert när man promenerar runt på måfå och försöker hitta julklappar…
Som den här totalnördiga butiken – jag passerade här i somras efter stängning en av de sista dagarna, och undrade vad jag hade missat. En rätt spektakulär affär, kan man lugnt påstå!
Lite senare gick jag ner för Oxford Street (där jag äntligen hittade en bh som jag kan ha under min balklänning – när A-kupan är för stor blir man lite less, kan jag säga), och då började det snöa! Tidernas kortaste snöfall, vill jag lova – en minut på sin höjd. Men under den minuten fyrdubblades nivåerna av skratt runtomkring mig!
Vid tunnelbanestationen pågick någon slags flashmob medelst pyjamas.
Och nere i tunnelbanan var det kö in till perrongen – det har jag inte varit med om tidigare. Det tog dock två minuter, så satt jag på ett tåg, och ytterligare två så var tunnelbanan nära nog folktom.
Book of Mormons julaffish – Let it snow, let it snow, see the show!
Promenerade genom ett mycket engelskt bostadsområde och såg några plan, en vacker målning, engelska växter (de är förtjusta i palmer) och en samling paraboler.
Jag var tvungen att ta mig tillbaka till mitt rum för att lämpa av mina inköp – det var inte supermycket grejer, men tillräckligt för att jag inte skulle vilja släpa med mig dem på teatern senare på kvällen. Vad jag köpte är mestadels hemligt, men en rolig skrivbok skaffade jag mig!
Sen hoppade jag faktiskt på en buss – det hade blivit eftermiddag utan att jag hunnit äta lunch, och jag kände inte för att gå närmare en halvmil på fastande mage…
Och hur turligt var det inte att jag tog bussen? Jag hade ingen riktig plan för vart jag var på väg, förutom att jag skulle försöka hitta mat och någonting att göra innan jag med gott samvete kunde bege mig till teatern. Så plötsligt talade bussen om för mig att jag kunde kliva av på nästa station för att komma till Tate Britain. Och plötsligt hade jag både någonstans att äta och något att göra! Dessutom hade de julpyntat fasaden! (Ett konstverk, naturligtvis.)
Först mat, eller vad vi nu ska kalla det – jag har länge velat testa Victoria sponge cake, och passade på nu när de hade en. Gott!
Sedan konst i mängder – den orangea triptyken är målad av Francis Bacon, som jag tidigare inte alls har tagit för den sortens konstnär. Jag tycker om att de på olika ställen i utställningshallarna hade ställt ut skissblock och pennor – de användes flitigt. Dessutom tyckte jag den här skrivboken var lite kul – blank från ena hållet, randig från det andra.
Slutligen hade jag vankat av och an tillräckligt länge för att kunna gå till teatern – då hade det dessutom blivit mörkt.
De här lapparna kan man hitta lite överallt i London – jag tycker att de är lite roliga.
Titta, titta! I mycket god tid (så klart) var jag framme vid teatern. Som man svagt kan se var gatan utanför fylld med folk, och först trodde jag att det var kön in – det visade sig dock vara matine-föreställningens publik på väg ut.
Här utanför entrén stod jag och hängde ett tag – så fort byggnadsställningarna och plasten försvinner kommer det här bli en av de vackraste teatrarna i London.
Sedan började det faktiska köandet, men jag var nästan längst fram, och vi stod bara en liten stund innan klockan slog 18 och vi blev insläppta. Dessutom hände något jättekul – en av killarna som jobbade på Prince Edward i somras jobbar nu på Victoria Palace, och han kände igen mig! Han hälsade på mig när han passerade kön, och två sekunder senare backade han, tittade undrande på mig och sa “Aladdin?“. Hur kul som helst ju, att han kunde se mig, som han träffade under ett par dagar för snart ett halvår sedan, i mössa och vinterjacka och ändå känna igen mig!
Och åh, så skönt det var att få den här i handen! De satsar hårt på att folk inte ska kunna köpa biljetter och sälja vidare till hutlösa priser – jättebra, men det har inneburit en del krångel för mig som inte var 18 när jag köpte biljetten. Jag hade hört av mig och försäkrat mig om att de hade rätt kontokort registrerat på mig i sitt system (lång historia kort så måste man dra sitt kort på teatern för att få sin “biljett”), men inte förrän jag hörde det positiva pipet från biljettutskrivaren var jag helt säker på att jag skulle få komma in…
Helrenoverad teater – så nytt och så snyggt!
Eftersom jag varit nästan längst fram i kön hade jag turen att vara en av de första vid deras lilla merch-stånd, där jag köpte program och ett par andra saker – det gällde att vara snabb, för kön växte snabbt, och alla hann inte handla på de 1,5 h som gick från insläpp till föreställningsstart.
Har ni någonsin sett en mer taggad människa? (Hint: det har ni inte.)
De mörklade korridorerna utanför auditoriet lite titt som tätt – ingen aning om varför.
Insläpp! Så här ser salongen ut från insidan – också den helt ny. Det fanns en bild i programmet på hur det såg ut innan renoveringen – då hade den röda stolar, svarta väggar och såg mer ut som en biosalong.
Och den fantastiska scenen – scenografin är så otroligt välgenomtänkt, passande och snygg på alla sätt och vis.
Tack till den gulliga publikvärden som tyckte att hon skulle fota mig – hon tog rätt många bilder på rätt många sällskap, det måste vara roligt att ha en så exalterad publik.
Fullsatt till sista plats innan första akten drog igång!
Jag vet inte om jag är skribent nog till att beskriva vad jag såg – ni som har lyssnat på och förälskat er i Hamilton, ni kan nog ana hur mäktigt det var att höra de där första tonerna och se Aaron Burr kliva in på scenen.
Det är speciellt att se en musikal där man känner låtarna utan och innan – ibland kändes det som om det var en helt ny berättelse som utspelade sig på scenen, och ibland som om jag sett den förut. Välbekant, helt nytt och fullkomligt spektakulärt!
Att texterna och musiken är mästerliga visste jag ju sen tidigare, men att se de fantastiska koreografierna och det makalösa skådespeleriet gav helt nya dimensioner till hela historien. En otroligt fin produktion, både i det stora – enorma koreografier, nummer där hela ensemblen är överallt på scen samtidigt, sång och dans och musik så att hela publiken får gåshud – och i det lilla – ansiktsuttryck, ett ångestfullt skrik, två karaktärer som inte kan ta händerna från varandra.
Scenproduktionen följer inspelningen väldigt väl – det är en scen som inte är med på skivan, och typ två eller tre repliker till, i hela musikalen. Ett par ord hade de dessutom ändrat, och lite andra saker så klart – hur nördig är man inte om man märker varenda ny betoning och vartenda utbytt ord? Och trots att jag kan hela musikalen mer eller mindre utantill och vet att de inte hoppade över någonting, så tyckte jag att det gick så otroligt snabbt. Plötsligt var sången över, liksom, trots att den just börjat.
Det är väl knappast förvånande att jag grät mig igenom delar av andra akten, men genom nästan hela föreställningen var jag så lycklig som jag någonsin blir. Äntligen, liksom. Äntligen Hamilton.
Dessutom provade jag i pausen det där med att äta glass på teatern. Inte så illa, jag kan förstå varför de gillar det!
Och så var det slut. Jag vet inte hur mycket mer jag kan skriva för att få er att förstå hur fantastiskt det var – om ni har något ni älskar, som har haft en stor inverkan på era liv och som ni längtat länge efter, då tror jag att ni förstår.
Hamilton gav mig liksom den sista knuffen jag behövde för att inse att jag kan och borde skriva, för att göra skillnad. Alexander Hamilton hade en inverkan på världen med vad han skrev, och Lin-Manuel Miranda har haft en inverkan på mig. Den inverkan vill jag också ha, på världen och på andra människor. Det är en fantastisk känsla, att få se något man spenderat så mycket tid med att uppskatta komma till liv på scenen.
Jag har många ögonblick från kvällen inpräntade tydligt i minnet – Hamilton i slutet av “My Shot”, längst fram på scenen med ena armen upp mot himlen och hela ensemblen bakom sig, i det mest fantastiska ljus jag sett, är en syn jag sent kommer glömma.
Syns det att jag har levt igenom hela mitt känslospektrum på mindre än tre timmar?
Vi slutar där, och om du får chansen, förverkliga en dröm. Det känns rätt häftigt.
/E-K
But when you’re gone, who remembers your name? Who keeps your flame? Who tells your story?
0