11:e december – Den vackraste platsen i London, röda mattan och en improvisationsmusikal
Det känns inte alls lika illa att sitta fast i London när man inser att det är London man sitter fast i.
En full English breakfast (vegetarisk, så klart) får också det mesta att kännas bättre. Under frukosten lyckades jag dessutom, efter att ha ringt till Ryanair (telefonkö på 25 minuter, när jag väl släpptes in i kön) och suttit i deras livechatt två gånger (kö på 30 minuter vardera, efter att jag listat ut hur man tog sig förbi “våra agenter är upptagna för tillfället) och inte fått mycket användbar hjälp alls, hitta en ledig plats på deras flyg hem på tisdagkvällen, och förhandlade till mig den via livechatten. Då gick det väldigt smidigt, när man sa åt dem vad de skulle göra!
Sedan bestod förmiddagen och tidig eftermiddag av det här. Snällaste Sara i min klass fotade av fysikboken och skickade till mig, så att jag kunde räkna fysik i hotellets memoblock.
Dessutom hade jag en strid mot kaffemaskinen på rummet. Det såg mörkt ut för mig ett tag där, men jag kom ut som segrare!
Runt tvåtiden tyckte jag att det var dags att börja utnyttja att jag faktiskt är i London, och promenerade iväg. Jag hade en butik kvar som jag inte hunnit besöka, och tog sikte på den. (Jag kastade alltså en blick på kartan och började gå åt rakt motsatt håll för att det fanns roliga grejer att titta på där.) Ett stenkast från hotellet hittade jag den här välbekanta byggnaden – framför Towern hade de ställt upp en skridskorink.
Utsikt över Themsen – under förmiddagen snöade och regnade det lite till och från, men när jag klev ut hade det nästan slutat helt.
Men lite kallt var det.
Promenad – inte utefter Themsen, men åtminstone parallellt med den. London är en så rolig storstad, mitt i allt det hypermoderna sticker alltid något gammalt tak eller torn upp. (Dessutom matchar somliga byggnader Tower Bridge. Fick de blå färg över, måntro?)
Jag kom ned till Themsen igen – på motsatt strand från The Globe och Tate Modern.
Vattenproblem på två fronter – lågt vatten under en bro och olja i rännstenen.
Jag hittade ett kulturhus – bortom den spännande entrén var det inte mycket liv, så jag gick inte längre.
Grönskande väggar en bit längre bort.
Och sen hade jag, en liten stund senare, vandrat in på en loppis. Det visade sig att fanns ett helt kvarter/marknadsställe som jag totalt har missat, trots att jag hört talas om det och gått förbi precis utanför dussintals gånger – Covent Garden.
Så fint! En stråkkvartett spelade “Fairytale of New York” så att det sjöng i hela marknadshuset, och det rådde fin julstämning där inne. Ett ställe att utforska, men inte på fastande mage.
Jag hittade ett ställe som hette EAT, kändes passande nog!
När jag kom ut hade solen börjar sjunka under horisonten. Ni får tänka er hur vackert det var, svårt att fånga på bild.
Tillbaka på marknaden! Men den där butiken jag letade efter, då?
Mumin! Jag köpte ingenting, men var bra sugen på den där måttsatsen… Och alla fina skrivböcker!
Så vackert, hela Covent Garden – som ett paket till Londonborna. (Och oss andra som gärna räknar oss till den skaran.)
Nämen titta, det där är ju killen jag räckte en väska till i somras!
Vad ska man säga? Det blinkar och glittrar och lyser på varenda gata i de här kvarteren.
Och när jag stod här började jag nästan tycka att det var lite tur att planet blivit inställt. Det är otroligt svårt att fånga på bild, men jag tror att det här stället, Seven Dials, är det vackraste i hela London just nu. Jag passerade här under min shoppingrunda, och tyckte det var synd att jag inte skulle få se alla de ljusen tända. Lite tur i oturen, där!
Mysiga, magiska West End! Jag svängde in på Michael Jackson-teatern, men inte för att se “Thriller”…
Utan för att hämta ut den här biljetten! På måndagar intar ett improvisationssällskap scenen och improviserar fram en hel musikal. När jag nu råkade vara där en måndag fick jag lov att gå, älskar ju improvisationsteater!
Men två och en halv timme till föreställningsstart gav gott om tid för mer julljus. Här i en annan tappning – Picadilly Circus lär vara den mest upplysta platsen i centrala London.
Vackert, vackert, vackert… Jag önskar att ni kunde se hur de glittrar! (Och ja, jag väntade in den röda bussen.)
Jag har inte så många små människor i min omedelbara närhet, men kikade ändå in på Hamleys för att se julskyltningen.
Karneval-jul i Carnaby!
Här hittade jag en underbar liten butik, och blev nästan lite besviken över att inte ha hittat den tidigare. Här hade jag kunnat köpa så många julklappar! Men å andra sidan hade jag ju inte vetat att den fanns alls, om inte flyget blivit inställt… Och nu har jag ju någonstans att gå nästa gång jag kommer hit!
Men en liten krokodiltång måste man få unna sig!
Där hör ni – one in a melon!
Det är inte alla ställen i London som är julpyntade, men de som är det är så otroligt vackra.
Aw yeah!
Jag gick på julmarknad på Leicester Square igen, men något på torget var sig inte riktigt likt…
Huh? Här brukar man ju kunna komma fram? Och inte brukar det vara disco på torget?
Om någon bloggläsare nu har ett riktigt bra minne (eller vill bläddra tillbaka till sommarens besök) kanske ni kommer ihåg att jag stod och tjuvlyssnade på en guide, som berättade att den här biografen (som är så stor att stora salongen har en balkong) är den där man håller de stora filmpremiärerna i London (tänk typ Harry Potter). Och därav det stora ståhejet i kväll – bakom avspärrningarna hade de rullat ut röda mattan för att ha premiär för “Darkest Hour”. Om man sträckte lite på nacken kunde man se lite rött sken från själva mattan, och några skärmar visade hur finklädda människor spatserade runt därinne. Jag har länge undrat hur det ser ut när man håller filmpremiär, så det var kul att se!
Men det var ingen idé att stå där och trängas, så jag vandrade ned till Trafalgar Square.
Visste ni det om Menorahn? Det gjorde inte jag, spännande att lära sig något nytt!
Om jag hittar något smidigt sätt ska jag ladda upp ett videoklipp från den här stunden. Hela helgen har det stått en otroligt duktig violinist och spelat så att det hörs över hela Trafalgar Square, och det var nästan så att jag blev tårögd där jag stod mitt i Londons hjärta med vänskapsgranen mitt på torget, en jättefin dag bakom mig och hans musik i hela luften. Där kändes det inte så jobbigt med extra dagar i London.
Vandrade vidare och hittade en pappersbutik, Covent Garden (igen) och ett bageri!
Sen var det då dags för den där showen! Tror att det var samma arkitekt som ritade den här teatern som den där jag såg “Comedy About a Bank Robbery” i somras. Båda ligger under marken och har samma pelare mitt i salongen. Jättebra, för de skymmer ingenting och man får rabatterat pris för att sitta bakom dem!
Och det är inte alls som jag i min dårskap har trott, att det är jättesvårt att skriva musikaler. Allt man behöver är en grupp talangfulla skådespelare som publiken får ge en plats, fem musikaler att inspireras av samt en titel, lite kompmusik och sen blir det en musikal! Sånger med passande texter, pampiga refränger, koreografier, karaktärsutveckling, repriser, återkommande teman och allt annat man kan hitta i en musikal.
Mästerverket vi fick se gavs namnet “Ice to see you”, och handlade om livet på en antarktisk forskningsbas. Den innehöll höjdarnummer som “There’s Snow Place Like Home”, “5-6-7-8 Polar Bear Attack” och kärleksballaden “Minus Twenty Five”, och behandlade viktiga teman som att alltid stänga dörren, att ta sina känslor på allvar, att det är upplevelsen som räknas och varför det finns isbjörnar på antarktis. David Attenborough fick rycka in för att förklara lite ibland (på publikens önskemål), och blev dessutom den som räddade hela situationen när det bara var 12 minuter kvar och alla utom tre karaktärer blivit förvandlade till isbjörnar av en luftburen bakterie.
Skådespelarna försatte varandra i diverse situationer (som när de snabbt var tvungna att fixa upplösningen, och en av dem åkallade David Attenborough, vars skådespelare precis gjort en övertygande tolkning av en isbjörn), och på scenen hade de en kille som höll koll på tiden och inte så mycket hjälpte som stjälpte de stackars skådisarna. Han kunde när som helst pausa föreställningen och säga “Och nu, i nästa storslagna nummer, ska vi få förklarat för oss vad den viktigaste regeln på en antarktisk forskningsstation är. Vad är den?” (“Close the door!” kommer från publiken.) “Ah, perfekt, vi ska få veta varför man måste stänga dörren, i denna homage till “A Chorus Line”. Dessutom kommer vi få höra ett antal referenser till Charles Darwin.” Och då var det bara för skådespelarna att köra på det!
Jag var grymt imponerad och mycket road! Hett tips om ni har chansen – leta reda på “The Showstoppers”, som gruppen heter, och se dem.
En annan rolig grej var killen som satt bredvid mig – han studerade till skådespelare i London, och tre av hans lärare var på scenen. Han hade flyttat dit från Utah, och vi pratade lite om musikaler och USA och varför vi var i London när han frågade om jag sett “Book of Mormon”. Jadå, sa jag, varpå han log brett och berättade att han var mormon. Han hade inte sett musikalen själv, men hört mycket gott om den! (Jag frågade om hans “mission”, och han hade varit i Thailand. Hur coolt?)
Kvällen slutade med ett helt nytt tunnelbanetåg, Towern by night och middag på brickan som hotellet håller med.
Det blev inte så dumt det här, i slutändan!
/E-K
0
Kommentarer inaktiverade.