12:e december – Allting gick fel igen, sen kom jag hem
Slutet på en resa är väl aldrig det mest spektakulära, men jag tänkte ändå att det kan vara folk som är intresserade av hur jag tog mig hem (och framförallt att jag gjorde det). Dessutom har jag ju lärt mig en och annan sak under dagarna som gått – om någon skulle fastna på en flygplats är det bara att höra av sig, så kan jag ge goda råd…
Jag fick fin frukost även på tisdagmorgonen, som jag åtnjöt medan jag bloggade om måndagens äventyr.
Sen var jag tvungen att checka ut, och planen blev då att bege sig till tågstationen, kolla om de hade bagageförvaring och därifrån bestämma om jag skulle roa mig lite först, eller åka direkt till flygplatsen.
Det slutade med att jag inte ville välja, och gick och köpte mat i stället. Och det visade sig vara helt rätt beslut, för när jag återvände till tågstationen (ni kan nog ana vad som händer nu)… Var tågen inställda! Hurra och jippie, ett trasigt tåg och fullständigt kaos.
Det blev en lite mildare variant av flygplatskaoset när jag skulle hitta någon att fråga om hjälp, och sedan ta mig till den buss hjälpen tipsade om. Hon gav de mest knapphändiga instruktioner hon möjligtvis kunde ha gett, och jag fick stressa runt hela stationen innan jag hittade rätt.
Vid busshållplatsen stod massor av stressade resenärer och en kvinna i reflexjacka med “Stansted Bus Service” tryckt på ryggen. Perfekt, tänkte jag och frågade om hon sålde biljetter. Jadå, när bussen kommer, sa hon.
Tjugo minuter senare kom den där bussen, och halva tågstationen försöker trycka sig fram till dörren. Det visar sig att de flesta har fel biljetter, och att biljettförsäljaren inte tar kort. Så det var bara att rusa över trafikerad väg till närmaste bankomat, ta ut pengar och rusa tillbaka. Precis när kön kommit till min tur blir jag tillsagd att vänta, och kvinnan försvinner in i bussen. Jaha, tänker jag, jag blir väl kvar här. Men om jag missar det här flyget ger jag upp och tänker bosätta mig permanent i London.
Fyra platser fanns dock kvar, varav en gick till mig. Bussresan blev mycket lång, då jag saknade både det elluttag och wifi som finns på tåget och som jag planerat att använda till mitt fysikplugg. Jag fick därför en hel del tid till att fundera över dessa mystiska cirklar… Den som vet vad de är kan ju hojta till!
Men till flygplatsen kom jag, och så här ser den tydligen ut om man plockar bort den potentiella livsfaran och mobbstämningen!
Jag kom i väldigt god tid i slutändan – säkerhetskontrollen gick mycket snabbare den här gången. Efter några timmars väntan åt jag frukost till middag, på giraff-restaurangen.
Där jag fick en giraff! Första gången jag var i London, med mina farföräldrar och min storebror för typ tio år sedan, åt vi på giraff-restaurangen på Heathrow på vägen hem, och jag fick en röd plastgiraff som jag har kvar än i dag. Nu har jag en orange också!
Så nöjd.
Medan jag åt gick det som fortfarande kunde gå fel, fel. Planet blev försenat. Bara tio minuter enligt vad som stod på tavlan, men ni vet hur det är. Tio minuter är aldrig “åh, vi kommer lyfta tio minuter senare än planerat för att piloten fastnade i hissen”.
25 minuter efter planerad avgång fick jag boarda och njuta av denna vackra utsikt över Ryanairs vinge.
Efter ytterligare en halvtimme fick vi lyfta.
Er trogne bloggare fördrev tiden med att skriva inledningen till sin nya bok, iklädd sin nya (supersnygga) huvtröja.
Och nästan en timme efter utlovad ankomsttid fick jag se svensk mark, (riktig) snö och en stackars Eskil som stått och väntat på mig alldeles för länge.
Halv fyra på morgonen snubblade vi i säng, och då ansåg jag mig hemkommen. Närmare tre dygn försenad, men ändå.
Så, ett par saker jag har lärt mig av dessa extra dagar:
Lita inte på någon. (Speciellt inte på Ryanair.) Det är inte säkert att du kommer hem samma dag som du bokat hemresan. Det är inte heller säkert att de som är ansvariga i röran direkt vill hjälpa dig att ta dig hem snabbare. Ta reda på information själv, för ingen kommer ge dig den om du inte frågar först.
Undvik kaoset. Det är ingen idé att försöka hävda sig i en folkmassa på 5000 stressade resenärer som inte kommer hem. Det finns en viss risk att du blir ihjältrampad, och du är på intet vis garanterad tillfredsställande hjälp. Ta dig därifrån innan alla andra gör det och lös situationen på en plats där du har internet och rum för natten.
Mobiltelefonen är ett mirakel. Hela den här situationen hanterade jag via min telefon. Dessutom kunde jag ständigt kommunicera med människor på hemmaplan, och plugga lite fysik. Helt otroligt, vad den är användbar!
Gör det bästa av en jobbig situation. Det är oerhört frustrerande att inte komma hem, att missa planerade saker och inte veta exakt hur man tar sig vidare. Men om jag ska välja på att ha ett sammanbrott på hotellrummet och att titta på Londons juldekorationer och gå på musikal, då är det inte mycket att tveka om. (Gäller dock bara om du är fast på en trevlig plats.)
Och i slutändan var det ändå värt allt krångel. Jag fick ju se Hamilton!
/E-K
0