Till minne av dig som skrattade åt såpbubblorna
Längst fram till vänster i samhällsklassrummet, första året på gymnasiet. Där stod två bord i stället för tre, och chansen var något högre att jag skulle få sitta själv om jag satte mig där. Till en början fick jag båda borden för mig själv nästan varje gång. Jag var för trött och frustrerad för att orka ta mig an mig själv, och ingen annan försökte ta den andra platsen. Tills någon gjorde det.
Du gjorde ett ärligt försök att ta dig an mig, och jag minns att jag var så glad att du försökte. Att du satt med mig och fick mig att skratta, precis som du fick alla andra att skratta. Och jag är så glad att dina försök att göra dig vän med någon som inte ville komma ut ur sitt skal resulterade i en förhållandevis lång vänskap.
En vänskap som ändå blev för kort, precis som ditt liv blev för kort.
“Du bar med dig oss, hela vägen hit. Nu bär vi med oss dig, härifrån och vidare”. Så skrev jag, både på blomsterbandet och i kortet vi i klassen gav till din pappa i går. Jag hoppas att det var sant, att du hade oss med dig hela vägen. Och att vi bär med oss minnet av dig, som vän och som människa, tills den dag vi ska ta samma väg som du.
Minnet av någon som aldrig klagade, trots att du dragit livets nitlott. Som alltid hade svar på tal och alltid gav det, gärna i långa utläggningar som fick både en och annan lärare att stå svarslösa. Som alltid verkade ha ett skämt i bakfickan, oavsett hur trött du var och hur ont du hade. Någon med så mycket karaktär att helvetssjukdomen bleknar och försvinner i jämförelse – det är inte den vi kommer minnas dig för, utan för din humor, din attityd, dina skarpa kommentarer ur ett lika skarpt huvud, din förmåga att prata om vad som helst hur länge som helst, ditt jävlaranamma och din enorma värme. Du var levande bevis på att det är ögonen vi ler med, egentligen.
Jag kommer alltid att minnas hur vi står i kemisaken och diskar, och när du drar ut flaskborsten ur mätkolven flyger en mängd små, små såpbubblor upp i luften. Och som du skrattar. Skrattar och ler så lyckligt åt de pyttesmå bubblorna, gång på gång. Det är ett av mina vackraste minnen.
I dag går solen upp och färgar himlen så vacker. Om du hade vetat hur folk grät över dig i går, hur vi gråtit över dig de senaste veckorna, då hade du väl rodnat, gömt ansiktet i händerna och sagt att du inte ville ha någon specialbehandling. Precis som alltid. Men vad annat kan man göra, än att bittert sörja någon så speciell? Din plats var aldrig i en tung, vit kista djupt nere i den frostbitna jorden. Du skulle ju rädda världen med din matte- och fysikhjärna och din förmåga att prata omkull vem som helst.
Lycka till, hördu. Och prosit!
Vill du bidra till Barncancerfondens arbete för att inga fler barn ska drabbas av cancer? Köp en pepparkaka eller besök Barncancerfondens hemsida.