På vintervift

På vintervift

20 januari, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

Hej från en pömsig bloggare – vi kom i säng sent i går, och vaknade sent. I dag var dock sista sovmorgonen innan det åter blir lite rutiner på livet – i morgon börjar jag jobba på ett fritids här på Lidingö. Ska bli superspännande!

Jag tog en sväng hem till Västerås för att träffa några kompisar – vi hann testa nya Maxburgaren och gå på en ny, rätt rolig butik som öppnat i ett av Västerås köpcentrum. Jag investerade i en pingvinformad väggklocka till lägenheten för 75 kronor!

Jag fick även se en av mina vänner från teaterlinjetiden skådespela. Hon går sista året på sin folkhögskoleutbildning och har med sina klasskompisar en turnerande teatergrupp som sätter upp två olika föreställningar just nu – en visföreställning och en pjäs av Allan Edwall. Jag såg den senare, och de var så duktiga! Väldigt fina karaktärsgestaltningar, och bra regi.

På lördagen fick mamma och pappa följa med ut och roa sig lite. (Eller var det jag som följde med dem och handlade? Ingen vet.) Det blev dock lite mer dramatiskt än man hade kunnat önska…

När vi körde från en destination till en annan fick jag syn på en människa som låg på en snötäckt gräsplätt vid en parkering – inte som om han hade svimmat, mer som om han låg och tittade på himlen. Pappa som körde fick vända bilen och köra tillbaka, och sen gå ut för att kolla om mannen var okej. Det var fullkomligt uppenbart att han inte var i något gott skick – okontaktbar och alldeles död i blicken – så vi ringde efter ambulans. De kom efter bara några minuter och vi kunde åka därifrån, lite omskakade. Antagligen spelade droger, och kanske lite för mycket av dem, en roll i vad som hade hänt – väldigt sorgligt. Det var antagligen inte vad han hade planerat för sitt liv, att han skulle bli hittad i snön en lördageftermiddag.

Vidare till trevligare sysselsättningar, dock. Jag släpade med Eskil på en promenad vid lunchtid i dag, och tog med mig kameran. Tydligen älskar Lidingöborna skridskor, för vår närbelägna sjö var full av skridskoåkare. Det kändes väldigt idylliskt på något vis – det var många, många sällskap som tog tillvara på solen och snön.

Väldigt vackert och vintrigt! Till skillnad från alla vintrar jag kan minnas så tycker jag att den här vintern har gått väldigt fort. Om knappt 1,5 månad så är det mars, och då kommer det börja bli varmare… Wow!

Och på tal om “wow”… Hur snygg var inte Eskil i dag? En sak jag lärt mig om fotografering är att ungefär 1 på 10 bilder blir bra. I vanliga fall är det för att de blir suddiga, för mörka, för ljusa, fel komposition eller andra misstag från min sida. När jag fotar Eskil är det för att han fånar sig på 9/10 bilder… Tur att han är så söt!

Vi passerade kohagen som finns i “vårt” naturreservat, där någon lämnat grinden öppen! Jag lyckades fånga en ko i full färd med att smita på bild…

Tänk så vackert det kan vara, ändå.

Men det är ju ändå Lidingö vi befinner oss på, får ni inte glömma. Mitt bland sjöar, vassruggar och kohagar finns det naturligtvis ett White Guide-rekommenderat café.

Nu har de inte bara en rekommendation i The White Guide, utan även på min blogg. Har ni möjlighet, besök då Långängens gård ute på Lidingö – superbra fika och jättemycket att välja på, lokalrostat kaffe, riktig varm choklad, mysig inredning, fika för två för 140 spänn… Det fanns helt enkelt inte så mycket övrigt att önska! Det skulle väl vara att de hade öppet lite oftare då, det var inte alla dagar och inte alla tider heller – jag tror de satsar mycket på firanden och konferenser. Det fanns även mat som såg väldigt fin ut, så vi får väl gå dit och äta någon gång.

Mys, mys, mys. Här är dock en snedfördelning i vårt förhållande som jag måste få beklaga mig över. Det här är den sorts bilder jag tar på Eskil…

…och det här är den sortens bilder han tar på mig. Känns det rättvist, eller? Kudos till Eskil dock som faktiskt lyssnade på vad jag försökte lära honom och inte gav upp.

Till slut fick han till det! Och jag är så nöjd, så nöjd över att det äntligen känns naturligt att le med tänderna på bild. Jag har väldigt normavvikande tänder, som ni ser – de är inte raka och vita på en fläck, och i väldigt många år har jag konsekvent vägrat le med tänderna på bild. Någon gång i slutet av 2017 började det lossna, och nu kommer det på reflex. Så till alla skolfotografer och min mamma som gång på gång försökt övertala mig om att det inte alls ser jättekonstigt ut, utan väldigt fint – ni hade helt rätt, och äntligen får jag också se det!

/E-K