Snöhögsdiplomaten

Snöhögsdiplomaten

29 januari, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

En sak jag lärt mig väldigt snabbt som fritidsledare, nästan snabbare än barnens namn och mitt eget schema, det är att ta och hanter konflikter. Jag har gått från att vara konflikträdd till att medla, säga ifrån, säga ifrån på skarpen och ställa ultimatum. På en vecka…

I natt snöade det rejält, och efter lunchrasten kom en plogbil och plogade upp alltihop till en jättelik snöhög. Jag ansvarade för eftermiddagens utepass, efter att redan ha fått tålamodet prövat en bra stund. Sex barn intar snöhögen, uppdelade på två kompisgäng som gärna gnabbas, där ett gäng dessutom tenderar att ha vissa inre konflikter.

Föreställ er nu alla möjliga gräl som kan uppstå mellan dessa sex barn i en snöhög. Hela den väldigt långa listan, och några till, tog de sig igenom på en halvtimme – med mig som mer och mer uppgiven medlare. Jag drog gränser med ett hopprep, tog spadar, delade ut spadar, dömde över rättigheterna att gräva i en viss grop, predikade om att man inte kastar spadtag med snö på någon som redan är irriterad på en…

Och efter en halvtimme, halva den planerade utetiden, började jag bli rätt trött på att ständigt bli ditropad för att lösa en ny konflikt. “Sista chansen nu, sätter ni igång igen plockar vi ihop och går in”, blev budet från mig.

Jag vänder och går tvärs över skolgården för att kolla till några andra barn. Mycket riktigt hör jag snart skrik och högljudda protester från nämnda snöhög, och vänder på klacken för att avbryta hela snöhögsvistelsen. (Eller kanske ge dem en sista sista chans… Jag är inte så hård egentligen.) Tjugo meter därifrån hör jag en röst från högen som piper “Emma-Karin kommer! Sluta bråka!”. Fred, frid och samexistens föll över snöhögen innan jag tagit ett steg till.

Samma sak utspelade sig en gång till, och det visade sig att mitt främsta verktyg för konfliktlösning kanske är min blotta närvaro. Eller hotet om den…

Det är ett jätteroligt jobb jag har. Inte just när de bråkar, men hela tiden annars – barn har så många härliga frågor och är så fulla av kärlek. På gott och ont kan man säga åt dem på skarpen ena ögonblicket och bli inbjuden att spela spel i nästa.

/E-K