Vi ska alla den vägen vandra

Vi ska alla den vägen vandra

31 januari, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

Min relation till min egen syn har i princip alltid varit god. Jag har sett väldigt bra, så bra att jag kunnat imponera på familj och vänner med att läsa pyttesmå bokstäver på långa avstånd. (Min farfar hävdar att jag en gång läste texten på baksidan av en staty när vi stod 10 meter framför den.) När jag gjorde syntestet för körkortet 2016 sa optikern att jag hade “120-procentig syn”.

I höstas hände en lite underlig sak. Jag var, som någon kanske minns, med i en vetenskaplig undersökning. Där fick jag elektroder klistrade i ansiktet för att kunna mäta ansiktsrörelser, och fick börja med att svara på lite frågor vid en dator medan testledaren kalibrerade mätningarna i ett annat rum.

“Du?” ropade hon genom den öppna dörren. “Ser du dåligt?”

“Va? Nej, jag ser helt perfekt”, svarade jag, övertygad om att det faktiskt stämde.

“Hm. Du sitter och spänner ansiktet.”

“Va, gör jag?”

Det störde inte (vad jag vet) testerna, och jag glömde bort det typ omedelbart. Tills några veckor efter jul… När jag var hemma och ledig tillbringade jag tiden med att skriva, äta och sova. Ändå blev jag fullkomligt utmattad och hade huvudvärk på kvällarna – huvudvärk har jag varit väldigt förskonad från under livet, och reagerade därför på att den kom dagligen.

Jag funderade på järnbrist eller brist på någon vitamin, men någonstans växte en misstanke om att det kanske var synen som strulade. Att tillbringa x antal timmar om dagen med näsan i en dator, bok eller telefonskärm skulle definivt ge trötthet och huvudvärk om jag samtidigt spände ansiktet för att fokusera blicken.

Sagt och gjort – två veckor efter synundersökningen hämtade jag i dag ut mina två första par glasögon någonsin. Jag visade mig vara lite översynt (+0,75 på båda ögonen, om någon bryr sig) och ha ett litet brytningsfel. Jag hade nog inbillat mig att glasögonen skulle göra så gott som ingen skillnad förutom att ta bort huvudvärken, men där hade jag fel! Satte på mig dem på tunnelbanan på väg hem och förbluffades över att bildkvaliteten förbättrades… Bokstäverna i min bok blev svartare och skarpare, telefonskärmen blev klarare, hela världen kom lite närmare.

Mina två par bågar – det var svårt att välja, för jag tyckte att jag såg lika fånig ut i alla… Det tog dock fem minuter att vänja sig nu när jag väl börjat använda dem.

Eskil skrattade åt mig när jag satte på mig ett av paren för att visa, och efter att jag varit ledsen i 45 minuter fick han ta bilder på mig för att kompensera… Klantskalle. Bra på julklappar är han i alla fall!

En sak jag innerligt hoppas att glasögonen ska hjälpa mig med är en irriterande upplevelse jag haft av att ha svårt att hålla blicken (och tankarna) på ett och samma ställe när jag skriver. Jag har hoppat hit och dit och inte fått ett helt tydligt sammanhang.

Nu börjar nedräkningen tills när jag sätter mig på dem för första gången!

/E-K