Vid världens ände? Dag 7

Vid världens ände? Dag 7

30 juli, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

Vi är på väg hem igen! Tekniskt sett i alla fall, för vi var i Kirkenes och vände i går.

Och det första vi såg när vi la till i Kirkenes hamn var den ryska flaggan på en fiskebåt – om ni kollar på en karta så ser ni att staden ligger väldigt nära ryska gränsen.

Utöver de ryska skyltarna och bilarna så var Kirkenes kanske inte världens mest spännande ställe. Lite kan nog ha berott på vädret, men jag fick lite vägs ände-känsla.

Världens ände eller en kulle i Kirkenes? Ingen vet.

Fin vallmo hade de, i alla fall.

Vi gick en sväng runt stadens sjukhus, och muntrare byggnader har jag nog sett.

Vi gick på skattjakt i en vik där det var ebb, och letade stenar och snäckor. När vi vände och skulle gå ombord på båten igen blev vi stoppade eftersom de skulle justera landgången – tidvattnet var på väg in. Då gick vi tillbaka till viken, och sakta, sakta kunde man se vattnet sippra in. Det var första gången jag såg tidvatten i rörelse, lite roligt att ha sett.

När vi var tillbaka på båten var viken nästan helt fylld.

Lite senare på dagen var vi i Vardø, och här får ni plocka fram kartan igen – det är nämligen Norges östligaste stad, och ligger längre österut än både St. Petersburg och Istanbul. De hade ett litet fort som mest såg ut som en lekpark och en pytteliten kyrka – jämför med släpvagnen bredvid.

En katt fanns där också!

En kombinerad souvenir- och hantverksbutik hittade vi också, och jag köpte ett väldigt tjusigt norrskensgarn som jag ska sticka sockor av. Varför köpa souvenirer när man kan göra dem själv?

Vardøs hamn, och deras något säregna kyrktorn. Jag fick en mindre fnissattack när vi såg det… Snyggt?

Några roliga maneter såg vi också där i hamnen.

Det var en tämligen skumpig eftermiddag och kväll, men jag lyckades sitta hela middagen. Det är jag glad för – vi som avstod ren till huvudrätt fick nämligen två varmrätter. Och den ryska honungskakan till efterrätt gick inte av för hackor, vill jag lova.

Det blev tidig kväll för mig, men genom hyttfönstret kunde jag se Hurtigrutens gamla trotjänare MS Lofoten passera. Skeppet är från 60-talet, betydligt mindre än vårt och inte försett med stabilisator. Om jag tyckte sjögången var jobbig på vårt skepp…

Å andra sidan mådde jag ju bra så länge jag fick ligga ned, och det var inte så dumt att läsa och komma ikapp lite med de (tre) Youtube-kanaler jag följer. Inte så länge det “bara” är öppet hav utanför fönstrena, och inga fjordar att titta på!

/E-K