Rullar uppåt

Rullar uppåt

6 september, 2019 0 av Emma-Karin Rehnman

När jag började blogga för över tre år sedan avgav jag ett löfte till mig själv om att aldrig be om ursäkt för att det dröjde mellan inläggen. Min blogg, för min skull – varför be om ursäkt, liksom? Så det tänker jag inte göra, men däremot så upprepar jag vad jag skrev i förra inlägget och berättar att tystnaden mår jag väldigt bra och har roligt. Just nu har jag bara inte ett jättestort behov av att dokumentera allt som händer i mitt liv.

Mycket av det som händer just nu händer tillsammans med orkestern. Det är så roligt. Jag har kommit till den mycket chockerande insikten att jag är extrovert – även om jag trivs bra ensam så får jag energi av att umgås med andra. Därav att jag kan vara grymt trött efter jobbet, åka 45 min till KTH, hänga någon timme och sedan åka hem och inte känna mig det minsta trött. Häftigt!

På tal om jobbet så är det mycket som händer där också. Efter kaosartade startveckor börjar allting sakta falla på plats – vi har fått en ny lärare i klassen där jag är resurs, och hon är fullkomligt underbar. Jag och elevassistenten som arbetar i min klass fick första tillfället till ett riktigt möte med henne i dag, och när hon började plocka fram den ena famnen efter den andra full med fantastiskt material trodde jag att jag skulle börja gråta. Det kommer bli sådan skillnad gentemot våren!

På fritids har vi inte riktigt hamnat i några rutiner än, men det närmar sig. Vi har fått in en jättefin barngrupp i tvåan, men man känner sig lite otillräcklig när vi är fyra vuxna på över sextio barn. Jag vill ju kunna sitta ner och lära varenda unge att sticka, men allt för mycket av tiden går åt till att hålla sig flytande.

Jag har varit i Rålken för första gången “på riktigt”, och fått kika på allt arbete mamma och pappa och syrrorna har gjort. Det är så roligt att de verkar så peppade på att leva och bo där! Och på tal om Rålken och familjen…

Det här är familjens nya medlem, Affe! Han är en helt underbar Shetland Sheepdog-valp, som är supersocial, gosig och lite busig. Jag har bara träffat honom två gånger, men som ni ser är han så söt att man smäller av.

Så här väckte Ester mig i lördags – med en glad hundvalp i ansiktet. Om man bara kunde vakna så alla dagar i veckan…

Ni som har läst ett tag har nog förstått att jag sedan ungefär två år tillbaka har mått stadigt bättre och bättre. Under den här hösten har jag, ofta flera gånger om dagen, kommit på mig själv med att gå runt och le fånigt stort. Det bubblar i hela kroppen och jag kan inte låta bli att le.

Det känns nästan lite läskigt, att jag får vara så glad. Kanske är det en konsekvens av att tonåren och puberteten är över, och så tror jag att det har mycket att göra med hur väl jag börjar lära känna mig själv, och hur mycket jag har utvecklats under de senaste två åren. Jag känner mig stabil, glad, trygg och självsäker. Jag har blivit tuffare, vågar ta plats, säga ifrån och ta initiativ till sociala situationer. Jag kan uppriktigt tycka om och uppskatta mig själv både fysiskt och mentalt, och jag har blivit (ursäkta skrytet) riktigt bra på att konstruktivt hantera och utnyttja negativa tankar.

Den utveckling jag har gjort de senaste åren får mig att hisna lite inför framtiden – hur mycket kommer jag inte att förändras från nu till nästa år? Och tills jag fyller 21, 25, 30, 50?

Varje år tänker jag att “jisses vad bra mitt liv är – nu kan det inte bli bättre”. Och varje gång visar det sig att jag har haft fel. Det blir bara bättre och bättre. Det kommer dippar, och någon gång kommer det att gå neråt, men just nu bara rullar jag uppåt. Wow!

/E-K