Galna tider

Galna tider

18 mars, 2020 Av av Emma-Karin Rehnman

Det är nästan en månad sedan jag sist bloggade, men nu kände jag att behovet fanns. Kanske lite för att påminna mig själv om att det fanns en tid när saker var helt som vanligt, och att det inte kommer vara så här konstigt för alltid. Så först en liten sammanfattning av saker som hänt sedan sist, sen några tankar om läget som det är nu och sist en författaruppdatering!

På sportlovet firade vi Maria-dagen (28:e februari) med kladdkaka och korvgrillning. Vi har en pedagog som heter Maria i förnamn och undertecknad heter Maria i mellannamn, och på något vis lyckades vi få det till att alla borde fira vår namnsdag…

Dagen därpå, på självaste skottdagen, var jag på evenemang med alla Stockholms studentorkestrar samt några gäster. Vi spelade och åt middag och festade sent på kvällen, och det var väldigt roligt trots att jag spelade hela vårt set med fel munstycke (en mycket liten skara bloggläsare kommer veta hur fruktansvärt jobbigt det är) och tappade bort mitt SL-kort. Det här var på den gamla goda tiden då evenemangen inte var inställda och man fortfarande fick träffa folk och ha roligt!

Vi byggde med playmaiz på fritids, ett byggmaterial som består av färgglada majskrokar som man fuktar och sätter ihop. Tror aldrig att jag har varit så imponerad över barnens kreativitet!

Jag var i Rålken en kort sväng för att gå en skrivarkurs i Västerås med Monika Fagerholm – jag blev Västerås kulturförvaltnings stipendiat på kursen, och det var mycket intressant. Efter det har jag startat upp ett litet sidoprojekt som jag berättar mer om längre ner.

Jag var på Tove Jansson-festival på Fotografiska, och det var underbart! Dagen handlade om hela hennes konstnärsskap, och det var mycket fascinerande att få komma lite närmare en av mina stora förebilder.

Jag och M firade 6 månader tillsammans! Eller, “firade” är ett starkt ord – han var sjuk, så vi satt i hans rum och spelade datorspel ihop. Ändå väldigt mysigt, och jag fick i samband med den här lilla milstolpen tummen ur och gjorde ett kollage som nu sitter ovanför min säng. Så blev jag äntligen av med ramen som har legat på mitt golv sedan i december…

De första blåsipporna tittade upp!

Vi har börjat med ett stort byggprojekt på fritids… Särskilt invigda (och de med viss slutledningsförmåga) kan nog gissa vilken byggnad vi håller på att tillverka.

Den här bilden är inte kopplad till något utöver att jag är nästan pinsamt nöjd med den. Kompositionen. Solnedgången. Rörelsen. Faktumet att M bar hem båda matkassarna och jag slapp.

Vi var på Liljevalchs vårsalong i lördags, mycket trevligt. En sådan där liten bokhylla ska jag försöka snickra åt mig själv någon gång, och konstverket “Sudd” som var en täljd blyertspenna (utan sudd!!!) provocerade mig. Som god konst ska göra.

Och ingen dejt utan guldbro och galet goda crêpes! Den här gick inte av för hackor, vill jag lova. Crêperi Fyra knop på söder, hett tips.

Och undan för undan i allt detta så har det alltså dykt upp en pandemi. Hela situationen känns fortfarande väldigt förvirrande, för den är både extremt närvarande och känns samtidigt avlägsen. Avlägsen för att jag (ännu) inte har blivit sjuk, och inte heller någon i min närhet. Närvarande för att jag jobbar med halva barngruppen på plats och stor frånvaro i kollegiet – korridorerna känns nästan spöklika. Toapappret är slut på ICA, man får inte gå på längst fram i bussen, det är tomt på spårvagnen och alla orkestergrejer som skulle ha hänt under våren är inställda. Rent själviskt är det vad jag sörjer mest – inget Trondheim, ingen Quarneval, ingen studentorkesterfestival och sedan i går inte heller några repetitioner, eftersom KTH har stängt.

Samtidigt är jag väldigt glad om det är så illa den här pandemin blir för egen del. Jag har närstående i riskgrupper som jag oroar mig för, och jag lider med sjukvårdspersonal och alla andra som står inför logistiska mardrömmar just nu. Jag tänker att vi andra får ställa upp så gott vi kan, och som min käre far sa: “Den enda ljuspunkten är att man kan skriva ‘Konserten inställd p.g.a. pandemi.” Det är inte så ofta!”

Avslutar inlägget med ett gladare ämne och återbrukar en gammal bild här – hur går det för den där författaren egentligen?

Jo då! Jag har arbetat igenom Atlas en gång till och skickat tillbaka den till förlaget, och i väntan på svar därifrån har jag börjat skriva på roman #3 och arbetar på mitt sidoprojekt från ovan nämnda kurs. Kursen går ut på att använda sig av en “mosaikmetod” där man bygger upp en egen värld kring ett ämne, en plats, ett ögonblick, en mening eller någonting annat. Man skriver (eller stjäl) korta bitar och de fogas sedan samman till en mosaik. Mycket spännande – jag utforskar ett potentiellt nytt statsskick, och tittar på hur man kan kommunicera att vi grävt ner radioaktivt avfall över tusentals år, när våra skriftspråk antagligen inte längre används.

This place is a message… and part of a system of messages… pay attention to it!

Sending this message was important to us. We considered ourselves to be a powerful culture.

This place is not a place of honor… no highly esteemed deed is commemorated here… nothing valued is here.

What is here was dangerous and repulsive to us. This message is a warning about danger.

The danger is in a particular location… it increases towards a center… the center of danger is here… of a particular size and shape, and below us.

The danger is still present, in your time, as it was in ours.

The danger is to the body, and it can kill.

The form of the danger is an emanation of energy.

The danger is unleashed only if you substantially disturb this place physically. This place is best shunned and left uninhabited.

Kusligt, va?

Vi får se när vi hörs nästa gång – kanske har världen lugnat sig lite till dess!

/E-K

7+