De sista skälvande dagarna
(Först och sist, på något vis.)
Vi inleder denna resa mot tvåans sista dag den tredje juni, dagen efter årets sista prov – efterlängtat och fruktat på samma gång, eftersom vi alla tappat studiemotivationen vid det laget, men provet tillhör den mattekurs som avslutas i december. Men sådana tråkigheter fanns inte tid att bekymra sig över, för dagen därpå jag drog till Norberg med kära vänner från Teaterlinjen!
Först blev det besök på återuppbyggda Elsa Andersons – lika bra som förr, absolut!
Sedan glad promenad mot den mest avlägsna scen jag någonsin besökt, mitt ute i Norbergs skogar (nästan).
Gruvtornet har ni redan sett, men visst är det snyggt?
Syftet med resan var att se Iterum, den pjäs som två av våra vänner skapat och satt upp. Riktigt riktigt bra, jag tycker synd om alla er som missat den!
Och sedan promenad tillbaka igen – i ilfart.
Vi fortsätter sedan till den sjätte juni, och självaste nationaldagen.
Upp tidigt för att marschera iväg med en av orkesterna till firandet på Djäkneberget.
Och senare på kvällen spelning med en annan orkester i Haraker. Det blåste friskt, vilket gav en fin effekt på flaggorna, men mindre fin på alla noter som blåste i väg…
Därefter kom de kvarvarande dagarna i skolan, men utan egentliga åtaganden.
Jag lyckades övertala dessa sju grabbar att komma till skolan trots att vi inte hade några lektioner, för att vi skulle kunna ta denna bild och ge till en vän som flyttar tillbaka till en annan sida av planeten under sommaren. Foto: Emma Persson
Sedan använde jag en betydande del av min barndoms hopsamlade enkronor (kom ihåg att de går ut snart!) för att köpa lösgodis åt oss – över ett kilo. Var det slut innan vi skiljdes åt? Jajamän.
Den åttonde, dagen innan skolavslutningen, var det dags för den ädlaste Rudbeckstraditionen av dem alla – Å-racet. Två av mina vänner ställde upp och gjorde verklighet av den fantastiska visionen att segla ned för Svartån i ett badkar. Självklart finns en lång och rolig historia bakom detta båtbygge – den involverar ett gratis badkar jag fann på Blocket, en seglats till Stockholm som nästan blev av och det faktum att man kan få konstigare saker än ett badkar att flyta på nio dagar.
Taggade grabbar.
Delar av gänget samlade för att få ned båten i ån och vinka av äventyrarna.
Roligast kan ha varit att hälla vatten över dem – de var ju självklart tvungna att bada i badkaret.
I mål kom de också till slut – sjungandes Povel Ramels Var är tvålen?
Det arrangerades en liten klassfest för att fira att tvåan faktiskt, trots vad alla trodde, skulle ta slut – kombinerat med en avskedsfest för de som lämnar klassen efter sommaren.
Jag gjorde mitt bästa för att förvandla den urtrista kvarterslokalen till en mysig festlokal. Fotona gör det inte rättvisa – det blev faktiskt riktigt bra.
Sedan – studentdagen.
Så många gånger vi fick höra att vi har flera hundra dagar kvar… Men man är ju lycklig för deras skull.
Nästan hela min klass – vi som tillsammans suckat, gnällt och stöttat varandra genom det tämligen slitsamma år som har varit. Fantastiska människor, de här! Foto: okänd man som hade oturen att uppehålla sig i Botaniska trädgården precis samtidigt som vi rusade in där.
Efter det traditionsenliga klassfotot fick jag rusa för att göra min orkester sällskap vid utspringet, där vi först spelade studentsången för varje utspringande klass, och sedan gick en liten parad med dem runt stan. Det är en speciell känsla att inte kunna höra resten av orkestern för att de bakom väsnas så mycket…
Och jag kom själv i väg på studentfester hos några kära vänner som äntligen fick fira slutet av gymnasiet. Först fantastiska Ina som gjort så fint vid sin sommarstuga…
… Sedan hos älskade barndomsvännen Emmy…
… och sist hos Filippa – det kan hända att ingen någonsin förtjänat en studentfest så mycket som hon.
Och med det var skolåret 16/17 slut. Jag hittade en bild som beskriver många av dess dagar väldigt bra:
Men de flesta av dess dagar kan inte beskrivas med någon bild. Mitt i all den enorma press som kommit från skolan och från tusen spelningar och annat gav jag mig på att skriva en bok. Och gissa om jag är glad att jag gjorde det. Jag har gjort nästan exakt samma resa som sker mellan dess kapitel – från kaos och ensamhet till insikten om att det är dags att sluta vara ensam (och att jag faktiskt aldrig varit det). Jag har aldrig mått vidare dåligt, mest varit frustrerad och understimulerad, men jag har inte heller insett hur bra jag faktiskt kan må. Jag har så väldigt många fantastiska människor i mitt liv – har alltid haft, men aldrig uppskattat dem så mycket som nu – och har lärt mig att ta hand om mig själv på ett helt annat sätt än under tidigare år.
Trots att vi aldrig någonsin behövt och förtjänat ett sommarlov så mycket som detta bävar jag inte inför nästa skolår. Jag ser fram emot att få spinna vidare på allt som startats upp i år, och att dela nya upplevelser med människor som, om de läser det här, antagligen skrattar åt hur känslosam jag är. Men det är okej, för jag skrattar åt dem nästan dagligen – och jag älskar dem bara mer för det.
Nu mot sommar och nya äventyr!
/E-K
0
Tack för påminnelsen på Facebook keep ’em coming saknar dig redan puss puss
Bör nog tilläggas att kommentaren är från Klara Harder haha