18:e juli – Rikedomar, mord och en helt ny värld

18 juli, 2017 Av av Emma-Karin Rehnman

Snart har halva min tid i London gått, och jag har varit på fötterna ungefär tio timmar om dagen de senaste fem dygnen. Det börjar kännas lite i fötter och ben, men jag har bra skor och är redo för fler äventyr de kvarstående sex dagarna!

Jag passerar London Eye och parliamentet varje dag, och i dag var flaggan hissad. Om jag inte minns fel innebär det att parliamentet är ‘in session’.

Mitt första stopp var, som så ofta, biljettbåset på Leicester square, den här gången för att införskaffa en biljett till världens längst spelade föreställning – Christies Råttfällan. Jag började jobba lite senare i dag, tillräckligt för att precis hinna klämms in en matinée.

Sen gav jag mig i väg västerut på en promenad, och denna fancy shoppingata kanske kan ge en ledtråd om vart jag var på väg…

Vägen dit var kantad, som så många gator här, med krigsmonument.

Det här var mitt mål – Harrods. Sist jag var här, för nio år sedan, höll de på att renovera fasaden. Det blev rätt bra!

Det här stället är så fancy att jag höll på att börja fnissa varje gång jag svängde runt ett hörn.

Det här är en butik för hund- och kattleksaker. Som ser ut som en inredningsbutik på Östermalm.

Jag var ju tvungen att se ‘The Great Writing Room’…

Fancy.

Det var en sal fylld med glasmontrar innehållandes reservoarpennor, massor av totalt icke-skrivrelaterade saker och denna enda hylla med superfancy skrivböcker – bladen är kantade med (antagligen äkta) guld.

Jag kan bara inte tänka mig att en bok blir bättre för att man skriver den med reservoarpenna i en läderbok med ‘novel ideas’ i fancy tryck på framsidan. Men vad vet jag, vars resurser räckte till tre stiftpennor och de billigaste blocken som fanns att hitta? Reservoarpennor kanske är hemligheten till bra skrivande.

Den där fanns i souvenirbutiken (Harrods har en egen souvenirbutik), och den gillade jag faktiskt.

Efter denna givande inblick i de rikas värld kände jag för en sån här 3-punds meal deal som finns i matbutikerna här. I de här kvarteren är det tydligen en 5-punds meal deal, men det funkade ändå.

Inte långt därifrån ligger Victoria and Albert, och nu hade solen kommit fram, så bilderna på fasaden blev för stpra. Här är i alla fall museets välkomsthall, med en häftig glasskulptur.

De hade lite av varje…

Plywood…

Japansk teater…

Spiraltrappa från 1500-talet…

Smidesjärn…

Nalle Puh-skisser…

Målat glas…

Och den utställning jag verkligen ville se – teater och uppträdanden.

Yoricks skalle, från en uppsättning av Hamlet. Dock hade de fått sin Shakespeare om bakfoten i texten bredvid, där de påstod att Hamlet hittar skallen av sin gamle vän Yorick och startar monologen om ‘att vara eller inte vara’. Den monologen kommer två akter tidigare, och Hamlet håller inte en dödskalle i handen när han gör den. Den här börjar med ‘Alas, poor Yorick’.

Många häftiga scenmodeller…

En gammal biljettmaskin…

Och lite kostymer.

De hade problem med golvet på museet – värmen får golvplattorna att resa sig.

Efter museet blev det en glass i solen, innan det var dags att bege sig vidare.

Med tunnelbana, för första gången sedan Heathrow…

Till Råttfällan!

En imponerande teater, med imponerande obekväma säten.

Som traditionen bjuder ska jag inte diskutera lösningen på Christies mordmysterium, förutom att jag tyckte att det blev lite uppenbart mot slutet. Men det var en bra pjäs, snyggt skriven och uppsatt!

Sedan direkt till ännu en dag av front of house, och jag måste säga att det känns lite coolt att få haka loss de här och släppa in sig själv.

En Pret-wrap innan allvaret drog igång…

Ombyte i trappan – front of house personalen får två omklädningsrum där de knappt får plats med uniformerna, så ombytet sker i trappan. Jag tycker jag klär rätt bra i uniformen!

Sedan var det arbeta, arbeta, arbeta som gällde. I dag var jag inne i salongen, och började med att sälja program och dirigera folk till rätt platser. Det gjorde jag och en annan tjej i ungefär två minuter, innan hon blev nedropad till foajén. Så jag skötte resten av insläppet mer eller mindre på egen hand, fixade kuddar till små barn och stoppade folk som försökte ta med glasflaskor in. Och det gick bra – alla kom på plats till slut.

Efter att ha rapporterat in min enda programförsäljning sprang jag upp och ställde mig på post inne i salongen. Det innebar dels att jag fick hålla koll på folk som pratade (gott om dem, en skolklass som nog var lite för trött för att gå på teater) och dels fick se showen! Den var helt otrolig, jag kan inte ens tänka mig hur stor budgeten måste vara för att täcka in all den rekvisitan och kostymerna. Skådespelarna var fantastiska, och det kändes som om hela storyn fått sig ett lyft från Aladdin-filmen (som ju också är väldigt bra).

I pausen fick jag sälja den här glassen som engelsmännen är så besatta av att äta när de är på teater, och den sålde verkligen sig själv. Jag tog med lådan in i salongen, och när pausen var över hade jag 3 glassar kvar av ursprungligen 42.

I andra akten fick jag stå vid en annan dörr, utan skolklasser, och det var betydligt lugnare. ‘A whole new world’ var nästan det mest avskalade numret, men så otroligt vackert. Kulisser och backdrop var beströdda av glittrande små lampor som stjärnor, och golvet täckt av rök som moln. Aladdin och Jasmine flög omkring på mattan och sjöng, och vid något tillfälle höll scenarbetarna ett tygstycke under röken som de fick hela molntäcket att bölja med. Resten av akten var maffiga koreografier, kostymbyten och glitter, vilket också var häftigt.

Sedan upplockning av skräp i salongen (ni vill inte veta hur mycket folk lämnar kvar), ut med soporna och sen hemåt!