Vart är vi på väg?

29 mars, 2019 Av av Emma-Karin Rehnman

Hälsningar från en mycket bekväm hotellsäng! Efter en lång och hård (bitvis) arbetsdag så har jag nu inlett den helg som ska bli en “tjejhelg” att minnas. Jag, ena syrran och mamma ska nämligen åka till… (Trumvirvel) Manchester!

Varför Manchester? Den frågan söker sitt svar i ett blogginlägg jag skrev för läääänge sedan, innan allt vad SVT och fritidsledare hette. En morgon i augusti satt jag nämligen och panikuppdaterade en biljettsajt i jakt på…

Panic!-biljetter! Några veckor dessförinnan hade jag fått ett telefonsamtal från syrran, som undrade om jag ville åka till England eller Holland. När favoritbandet inte kommer till Sverige, då får svenskarna komma till favoritbandet… Eftersom jag också älskar Panic! At the Disco så bestämdes det att jag skulle följa med till Manchester, och även mamma bestämde sig för att hänga på.

Är det klimatmässigt försvarbart att flyga tur och retur till England över en helg? Nja, jag har min beskärda del av klimatångest, men det är i alla fall en sedan länge planerad resa med ett tydligt syfte, till en plats dit andra färdmedel inte riktigt aktuella. Kanske lite mer okej?

Kul ska det naturligtvis bli ändå, och eftersom vi flyger tidigt i morgon bitti så bor vi på ett hotell i närheten av Arlanda i natt.

Jag tänkte köra en liten tillbakablick på den vårvecka som gått – den har varit härlig i och med värme och vårkänslor, lite mindre härlig i och med vissa barn och deras konflikter som drar så mycket energi ur personalen… Ibland är det väldigt svårt att komma ihåg att de faktiskt bara är åtta och nio år gamla.

Nåja, vårkänslor framför allt, och jag har sakta börjat byta mina tjocktröjor mot mitt favoritplagg, den rutiga skjortan. Skillnaden från när jag la undan dem är att jag klippt håret och skaffat glasögon, och därmed kommer se ut som världens hipster det kommande halvåret…

Jag skrev ut ett par bilder från min vårteckensspaning och satte upp på fritids.

Det här fick mig att dra på smilbanden – jag älskar mina barn! (Isberg var den andra stora gissningen.)

Veckans lågvattenmärke var mitt läkarbesök i tisdags (inget allvarligt, bara luska lite i varför min mage är så känslig), eller snarare provtagningen som följde. Den biomedicinska analytiker som stack mig kanske borde skaffa glasögon – först stack hon mitt i vänster armveck och fick inte ut en droppe blod. Ut med nålen, in mitt i höger armveck där det bara kom ut liiite grann, varpå det börjar vickas på och grävas runt med den där nålen. Nu är jag redan innan lite nålrädd, och när man huggit mig i båda armarna, det gör ont och det ovanpå allt inte kommer ut något blod – då blir jag både svim- och kräkfärdig. Efter att ha blivit klappad på av snäll sjukvårdpersonal medan jag halvlåg över ett skrivbord och behövde kräkas i några minuter så blev jag ledd till en liggstol och stucken av någon som fick ut alla sex rör på första sticket.

Men påskliljorna blommar i alla fall!

Och jag fick klappa en mycket språksam katt (som krävde, mycket ljudligt, att jag kliade den i nacken).

Barnens sockerärtor växer…

Och i dag tog jag och Eskil en glass i solskenet på Sergels torg!

Så till det lite sorgliga – i kväll skänker vi en varm liten tanke till min hamster George, som i dag lämnade oss efter ett långt liv fyllt med godispinnar och toapapper. Och kanske en extra tanke till min pappa, som haft honom som sin sedan jag flyttade och i dag förlorat sitt första egna husdjur.